Det Hemliga Rummet

Det Hemliga Rummet

Av Rebecka Lejonbalk

Fru Blom stod på trappan till Tildes hus. Hon såg upp mot himlen. Utan att vända sig om mot Tilde som just öppnat dörren, sade hon.

− Ja nu ska jag säga han är ledsen där uppe, å alla de fina änglarna, de gråter. Som det öser ner här. Ja ja ska säga Tilde det att, ja höll inte på att ta mig upp för backen hit, rena lervällingen. Det var då för väl jag tog gubbens stövlar på mig.

− Ja, svarade Tilde, det var väldigt vad det regnar. De hade ju lovat sol idag men det blev det inte minsann.

− Nä de lovar så mycket vädergubbsen så, inte blir det som de säger inte. Ernst på Galgbacken, ja Tilde minns väl honom? Han kunde spå väder han. Aldrig hade han fel. Han kunde det där se.

− Ja visst minns jag farbror Ernst. Han var så snäll så.

− Ja det var han, lite för snäll ibland. Honom skulle de haft på tv, då hade men fått rätt rapporter var dag. Jo då, så är det. Fru Blom nickade bekräftande. Nej ska vi gå in då. Det är ju mycket hon vill ha gjort idag.

− Ja men vi hjälps ju åt, svarade Tilde och log.

Fru Blom steg in i farstun och tog av sig kappan och stövlarna. Stövlarna satte hon ut på verandan. Så rättade hon till håret och vände sig om. I sin tygväska fiskade hon upp en städrock, När hon fått på sig den, tog hon en scarf om huvudet och knöt den uppe vid pannans hårfäste.

− Jaha, ska vi börja då kanske?

− Ja jag tänkte att, fönstren är ju ingen idé idag att putsa men om vi skulle börja med att borsta innertaken från lockenät och damm.

− Jo då men då lägger vi lakan över möblerna först, sade fru Blom bestämt. Annars får vi stå och piska dem sedan ändå till våren och vem ska bära ut dem då? Jag orkar inte det, nej det får bli lakan.

− Ja men det blir bra, svarade Tilde. Så arbetade de en lång stund.

Tilde hade ärvt sitt lilla hus av sin mormor och morfar hon stortrivdes verkligen i huset. Hade ju lekt där som barn så hon visste ju var allt fanns och hur allt fungerade. Tilde är författare och arbetar hemma. Det är smidigt och bra, tyckte hon. Fru Blom som varit väninna med Tildes mormor Augusta, var van vid huset. Nu som pensionär, behövdes lite extra pengar. Därför städade hon, bakade och lagade mat hos folk som behövde hennes tjänster. Tilde var en av de som anlitade fru Blom. När hon hade frågat fru Blom om hon kunde tänka sig att hjälpa henne med hemmet, svarade fru Blom genast ja. Hon kände till huset lika väl som Tilde och visste exakt var allting fanns. Dessutom, då hon varit bästa vän med Tildes mormor, kände hon ett visst ansvar för Tilde. De arbetade alltid bra samman och de sjöng ofta gamla läsarsånger. Fru Blom tyckte mycket om dem. Tilde kunde de flesta då hennes mormor varit frireligiös och ofta sjungit dessa sånger för Tilde. Nu stämde fru Blom upp med ”Var jag går i skogar berg och dalar”. Tilde kunde den och sjöng gärna en andrastämma. Det tyckte fru Blom var så vackert så.

När alla taken var städade och fönsterbrädor var torkade, var det dags för kaffe.

− Jag tog med lite bullar, sade fru Blom och gick ut i hallen och hämtade en påse bullar ur sin tygväska.

− Å så gott, utropade Tilde. Fru Bloms bullar är det godaste som finns.

− Haha, ja de säger det, folk. Men inte är de så märkvärdiga inte. Se så, doppa nu ordentligt. De drack sitt kaffe och småpratade lite.

− Hörde hon det att Lisa, fabrikör Melkerssons lilla flicka, hon är försvunnen, sade fru Blom oroligt.

− Vad? Nej det har jag inte hört. Vad hände?

− Hon var ju på gården och lekte då, satt och gungade och så. Greta stod i köket och såg på henne ideligen för de är ju så otroligt rädda om sin lilla flicka hon och Jens. De fick henne ju så sent så. I alla fall, ena stunden var hon där och gungade och när sedan Greta tittade nästa gång, ja då var hon borta.

− Men så hemskt! Hade hon gått iväg då eller?

− Ja se det vet man inte. Polisen kom ju och de letade i skogen och i gamla gruvhål draggade de men de fann henne inte.

− Men fy då. När hände detta?

− Igår, det var igår som hon försvann. Ja gubben min var med ute och letade efter henne. Ja kunde höra hur de ropade ”Lisa” överallt men de fann henne inte. Jens och Greta är otröstliga. De bara gråter och tacka för det, det hade väl jag gjort också. Ens lilla barn, bara borta så där. Jag kikade lite i dikena när jag gick hit, ja jag menar, utifall att men jag fann henne inte. Kan undra vad som hände henne? Någon måste ju ha lockat bort henne ju. Ja en hör ju på tv att de lockar med kattungar och hundvalpar och jag vet inte vad. Det var väl något sådant nu också kan jag tro.

− Men snälla fru Blom, detta är ju för hemskt. Ska vi inte gå ut och leta vi också, ni och jag. Ja menar, städa kan vi göra en annan dag.

− Nej det ska vi sannerligen inte göra. Polisen har hemvärnet där och de där frivilliga, vad det är nu de heter, eh Missing People tror jag, de är där också och så folk från bygden. Det är tillräckligt med folk ändå men Tilde kan hålla ögonen öppna efter skumma typer, det vill jag verkligen råda henne, man vet aldrig. Har ni varit ute i bodarna något de senaste dagarna?

− Neej, jag har inte haft någon anledning till det, hur så?

− Ja polisen bad att man skulle kolla sina bodar. Kanske vi skulle ta och göra det på en gång kanske?

− Ja men visst, kom så går vi ut, nu meddetsamma.

De tog på sig stövlar och regnkappa och sprang ut i regnet. Vid Tildes vedbod stannade de.

− Man skulle kanske haft ett tillhygge och slå med om det är någon skum typ därinne, viskade fru Blom.

− Ja men yxan är här, jag tar den, sade Tilde och lyfte ner en gammal uttjänt yxa från väggen. Så öppnade hon dörren till vedboden och såg sig omkring.

− Är det någon här, ropade hon? Inget svar.

− Vi skulle haft en ficklampa nu. Ja men så dum jag är, sade fru Blom och grävde i sina djupa fickor. Jag bär ju alltid med mig en. Se här, här är den. Nu tänder jag den.

Hon tände ficklampan och lät ljusstrålen svepa runt i boden. Där såg allt ut som vanligt. För säkerhet skull lyste hon nu bakom vedstaplarna också men ingen Lisa där heller. De gick ut igen och stängde boddörren. Så var det nästa bod, det var verkstaden som Tildes morfar haft. Lite verktyg och skrotgrejer låg så ordentligt på sina platser, ja ingen hade ju rört dem sedan morfadern levt. Nu lyste fru Blom runt väggarna. Nej, där var inget ovanligt där inne heller. Allt var som det skulle och allt låg på sin plats… eller vänta nu!

− Se, viskade Tilde, någon har varit här, det är oordning på jutesäckarna.

− Minsann har ni rätt, det verkar som om någon rafsat till sig ett par säckar i brådska. För det är väl inte råttor som lekt här?

− Nej de rör inte säckarna. Det har de aldrig gjort tidigare så varför skulle de göra det nu? Å förresten är det inte råttor utan möss. ”Lisa”, ropade Tilde. Men hon fick inget svar.

− Vi ska tala om detta för Konrad, sade fru Blom.

− Konrad? Vem är det? Tilde såg undrande på fru Blom.

− Ja men det är ju Arne och Solveigs son, de på ”Mysberget”, han är polis nu, det vet ni väl?

− Neej, det visste jag inte. Jag tror aldrig jag träffat honom någon gång.

− Jo då, det har ni visst det. Minns ni inte den gången då Gusten jagade iväg busungar här som pallade äpplen och plommon för er?

− Hm, nej det har jag glömt i så fall, svarade Tilde.

− Ja men han Konrad, Gusten fick ju tag på honom och så fick han straffarbeta här på gården en sommar. Han fick mocka i ladugården haha.

− Jaha, jaså Lufsen, är det han som är Konrad? Han var rätt lång har jag för mig. Han log mycket minns jag.

− Ja det gör han inte längre. Nu är han så allvarlig så.

− Jaså, varför då? Tilde såg undrande på fru Blom.

− Hans fru var otrogen och lämnade honom. Det blev skilsmässa och nu är han ensam.

− Men hade de barn?

− Nej tack och lov hade de inte det. Ja nu har hon visst fått ett barn med den nye mannen. Men det var avlat medan hon var gift med Konrad.

− Men stackars han då, sade Tilde. Vilket elände. Undra på att han inte ler mer.

− Mjaa, så kan det gå. Jag ska ta och ringa Konrad nu i alla fall men ska vi först se på uthuset och de andra bodar och småladorna.

− Ja men ring nu på en gång fru Blom, det kan ju faktiskt ha att göra med lilla Lisa, vad vet man?

− Ja men är det inte lite för lite information då?

− Ja kanske det. Ja men vi söker vidare då. I uthuset fanns inget märkligt. Inte i svinhuset heller. I matkällaren var det riktigt skumt men fru Blom lyste noga överallt och nästan samtidigt utropade de två kvinnorna. ”Se”! I ett hörn låg en liten tygnalle och en blå stickad kofta. De rörde inget utan gick ut igen. Nu ringde fru Blom polisen direkt. Tilde hade fått ont i magen. Tänka sig, stackars barn, stackars lilla barn. Hon hade så klart varit här, på min gård och jag har inget märkt eller hört. Så hemskt, så fruktansvärt hemskt.

− De kommer direkt sade Konrad. Han blev som ivrig nu. Vi får inte gå in där mer, ni och jag utan polisen vill att det ska vara som det är nu när de kommer. Nu får vi nog koka några kannor kaffe och… hon gjorde ett uppehåll… vi skulle haft fler bullar!

− Ja men det finns i frysen, vi tar fram dem och så värmer vi dem. De kommer att behöva ha värme de stackarna som varit ute i regnet hela denna tid sen de började söka.

− Ja men då går jag in och förbereder det. Ta emot dem ni så länge.

− Fru Blom, varför envisas ni med att säga ”ni” till mig. Jag är ju yngre än er?

− Vad? Jaså, ja men det är min uppfostran se, är jag anställd och det är jag ju, ja då säger man ni. Så det så. Nu hör jag redan bilar där nere. Jaha, backen ja, de kommer aldrig uppför den nu inte.

Men där hade fru Blom fel. Polisbilarna kördes av vana förare som trixade sig uppför backen. På gården stannade de. Ur första bilen steg två män ut. Den ena var civilklädd och den andre, chauffören, var uniformsklädd. Ur andra bilen steg fyra poliser ur, samtliga i uniform. Så kom en bil till. Där var det två civilklädda som steg ur bilen, en man och en kvinna. Den civilklädda i första bilen som kommit, steg fram till Tilde. Minsann, nu kände hon igen honom. Tänk att hon glömt ”Lufsen”. Ja det var så morfar kallat honom. Morfar hade skojat med Konrad och sagt att, ”ja nu du Lufsen behöver du inte vara ensam mer, för idag kommer ”Lady” hit. Så hade han skrattat. Lady, jo det var Tilde det. Morfar hade älskat den scenen som visades var julafton klockan tre, Kalle Anka och hans vänner. Tilde log vid minnet.

Konrad Mörk, ja han heter så, denne långe och lite kraftige polismannen. Han mindes mycket väl denna gård. Här hade han alltid fått mjölk och bullar och gamle Gusten var generös med spikar och skruvar. Men se palla frukt fick man inte. Hade man bett om att få ta ett äpple eller två, ja då hade man fått det men palla, det var kriminellt ansåg Gusten. Sådant straffades. Jo då, Konrad mindes den där sommaren då det var så varmt och alla kamraterna var och badade men inte han själv inte. Han hade varit ”brottslig” och pallat frukt. Som straff fick han göra rent i svinhuset och ladugården. Fy så sur han varit då. Men, han hade lärt sin läxa, aldrig pallade han frukt mer och han lärde sig att följa lagen. Farbror Gusten var en bra lärare. Det var ju den sommaren han mött Lady, hans Lady. Han log vid minnet.

Konrad såg mot bodarna. Där stod en ung kvinna i en alldeles för stor svart regnrock. Säkert Gustens gamla rock, tänkte han. Kan undra vem hon är. Han gick fram till henne och nickade.

− Hej, Konrad Mörk, polisen. Ni hade gjort fynd som ni ringde om.

− Hej Lufsen, log kvinnan glatt.  Konrad kom av sig. De andra poliserna log och såg undrande på Konrad.

− Vva? Konrad såg förbryllad ut.

− Jag sade, hej Lufsen, har du glömt mig? Lady! Tilde blinkade överdrivet mycket och log. Nu stirrade han bara på Tilde, så ljusnade hans uttryck och så log han brett.

− Nej men ta mig tusan, lilla Tilde, Lady, är det verkligen du? Jisses, det var många år sedan. Så lilla ”Lady” bor här nu i Mormor och Morfars hus, ja gård?

− Ja så är det. Men kom så ska jag visa vad vi fann. Tilde gick först till morfars verkstad och visade på högen med jutesäckar. En polis stannade kvar i verkstaden. Så vidare till matkällaren eller jordkällare är det väl snarare.

− Har du bott här länge, undrade Konrad medan de gick?

− Nej, ett par år bara. Jag ärvde detta som du förstår.

− Jo det förstår jag ju. Jaha, är det här inne då eller?

− Ja, se i hörnet till höger, längst in.

− Tack, då tar vi över nu.

− Ja ni kan komma in alla sedan så får ni kaffe och bullar. Fru Blom ordnar just nu med det.

− Å tack snälla, sade en av de andra poliserna. Vi har inte fått så mycket mat i oss idag.

− Vad? Nej men då ska jag be fru Blom laga till något lite snabbt. Kom bara in sedan då.

− Gärna det, tack snälla, sade flera av dem. Konrad hade redan gått in i jordkällaren.

Tilde gick in i huset och hon berättade att de var hungriga de stackars poliserna.

− Men snälla nån, ska de arbeta och slita och ändå inte få någon mat i sig! Så kan vi inte ha det. Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Fru Blom var upprörd och när fru Blom var upprörd, ja då var det alltid ”samhällets” fel, oavsett vad. Mat är A och O i hennes hem. Det finns inget viktigare. Jo eller ja, kanske det där med att vika tvätten och krusa banden på örngotten har samma status. Nu skramlade hon med stekpannor och kylskåpsdörren stod på vid gavel. Ur frysen tog hon fram flera varor och värmde i mikron. Snart hade de maten klar. Tilde hade gjort sallad och brett smörgåsar som de skulle få ta med sig poliserna. Fru Blom hade lagat spagetti och köttfärssås men mycket lök i. Det doftade så gott.

− Ropa in dem nu, sade hon till Tilde som just dukat klart på bordet. Tur att hon behållit kökssoffan, nu skulle alla få plats. Hon tog på sig morfars stora regnrock igen och gick ut.

− Lady, ropade någon men Tilde gick i tankar och reagerade inte. Tilde, ropade det igen och då stannade hon upp och vände sig om. Där kom Konrad springande i regnet. Nu hade han en tunn sliten regnrock på sig.

− Du jag hittade den här i verkstaden, kan jag låna den så länge.

− Ja visst, behåll den du om du vill. Jo be dina män och kvinna komma nu, det är mat, log hon. Han såg först lite förbryllad ut, såg sig omkring och så log han. Är det spagetti och frikadeller, undrade han? Ska vi dela tallrik, du och jag?

− Haha, skojare där, log hon. Det var nästan rätt. Spaghetti och köttfärssås, sallad, kaffe och bullar. Ja det blir efterrätt också. Glass och varma hjortron.

− Skoja inte med en hungrande stackars polis, sade han… är det verkligen sant?

− Jaha, fru Blom skojar aldrig om mat, det vet du.

Han granskade henne lite och så log han, det där sneda leendet som hon tyckt var så mysigt.

− Du är underbar min Lady, sade han och vände sig om. Han ropade på all sin personal att det var mat. Snabbt dök de upp, de som skulle äta i första omgången, rusade rakt in i hallen. Men där var det stopp. Där stod fru Blom med en visp i högsta hugg och kommenderade, av med stövlar och våta kläder. Här ska inte smutsas ner inte. Var så god och häng upp kläderna snyggt och prydligt, jajamen och inget slarv nu! Konrad log. Fru Blom, å han mindes hennes goda bullar. Han kunde äta minst tio av dem på raken, när han var pojke. Nu samlades de alla runt bordet och de åt och pratade.

− Låt maten tysta mun, utbrast fru Blom. Det blev genast tyst. Så log hon för att genast bli allvarlig igen och hon frågade Konrad.

− Var det lilla Lisas kläder?

− Ja det är hennes. Vi har fått beskrivning på dem så, ja. Teknis är på väg hit och vi ska söka av skogen omkring här. Lady, på logen är ju ett rum, du vet, låsta rummet. Men… dörren dit är låst, har du nyckeln kanske till den?

− Vad? Neej, det vet jag inte.  Hänger den inte på kroken bredvid dörren då?

− Nej den gör inte det. Vi lyste mellan springorna och sökte av rummet. Flickan är inte därinne. Sådant kollar vi så klart innan vi satte oss här men jag tänkte att, vi måste ändå leta där också, vi får inte lov att utelämna något utrymme nu.

− Nej det är ju klart.

− Hör du ”Lufsen”, sade den polis som klagat över att de inte fått någon mat, kan vi inte ha detta som samlingsplats istället för dungen där nere i byn?

− Nja, kanske men vi får väl fråga Lady här. Förresten så kalla mig inte för Lufsen, det är historia nu, tack! Konrad såg bestämd ut. Han visste att han från och med nu bara skulle kallas för ”Lufsen”. Så är det, var man än är, ett öknamn sprider sig, snabbt.

− Ja men det är ju gulligt, sade den kvinnliga polisen Ylva, tänk ändå, här sitter ju Lady också. Då skrattade de alla utom Tilde och fru Blom.

− Får jag påminna om allvaret i ert besök här, sade fru Blom skarpt.

Genast blev det ordning på torpet. Man bad om ursäkt och då var det bra. Så kom efterrätten och sedan kaffet. Nu var de alla både mätta och varma. De mätta gick ut och bytte av de stackars hungrande poliser som ännu inte ätit. Tilde hade tänt i vedspisen i köket och där var nu så varmt och gott. Ja lite fuktigt var det ju av alla blöta kläder men det skulle snart försvinna. När också den gruppen ätit klart kom Konrad in i köket.

− Lady, vad säger du, kan vi få hålla till här tror du?

− Ja det går väl bra men ta då gäststugan som kontor. Där finns ju vedspis också och så har jag ett sovrum ledigt samt ett annat lite rum, mormors syrum. Ni kan använda er av dem alla om ni vill.

− Kanon, sade en annan av poliserna. Då flyttar vi hit på en gång… fast nu orkar jag nog inte röra på mig, jag åt visst för mycket. Snälla goa fina tant, tack så väldigt mycket för den absolut godaste mat jag ätit! Får jag ge er en kram? Fru Blom kom av sig men så log hon. Äh, lite köttfärssås är väl inget märkvärdigt. Ät ni bara. Polisen reste sig och gav henne en varm och stark kram. Fru Blom myste lite.

− Ja det är tur att inte gubben min ser detta nu, haha.

− Å han hade förstått, sade den kvinnliga polisen Ylva som just kom in.

Fru Blom visade vilka rum Tilde talat om. Ett låg på övervåningen. Där hade Tilde sitt sovrum också men syrummet låg vägg i vägg med hennes rum. Bara de inte är vakna hela natten, tänkte hon. Hur ska hon då själv få någon sömn? Så mindes hon lilla Lisa och skämdes. Var fanns hon nu? Levde hon? Tänk så skrämd hon måste vara.

− Tilde eller får jag säga Lady som jag är van vid, undrade Konrad?

− Det går väl bra vilket som, svarade hon och log.

− Tack, jo du, gäststugan, den kan vi ha som sambandcentral och syrummet du talade om, det kan ju faktiskt vara som sovrum för mina mannar. De behöver ju vila sig. Sovrummet kan teknikerna få använda då kanske. Kan vi flytta upp allt nu direkt?

− Ja visst och du, vi lägger smörgåsar i kylskåpet i gäststugan om någon skulle bli hungrig. Jag ska sätta ut en burk kaffe också och en kokare.

− Tack snälla du, sade Konrad. Du är verkligen en riktig Lady. Han klappade hennes kind försiktigt och så gick alla lagmän ut för att ordna transport av allt de hade i dungen. Konrad skulle snart iväg tillsammans med en av de andra bilarna. Tre män skulle stanna kvar för att försöka få upp låsen till rummet på logen, de lyckades inte. Så skulle skallgångskedjan flyttas till skogen bakom Tildes hus. När bilarna kom tillbaka blev det plötsligt fullt av folk på den lilla gården.

Allt hände på en gång. Det var poliser överallt och civila också för den delen. Man gick man ur huse för att delta i skallgången. Hemvärnet hade egen förplägnad och klarade sig bra med det. Dagen gick och fru Blom och Tilde hann aldrig med mer städning. Det blev att koka kaffe istället. Ännu hade man inte funnit lilla Lisa. Så kom kvällen och fru Blom var tvungen att gå hem.

− Klarar ni er nu då ensam eller ska jag sova över här?

− Nej det går bra. Jag är ju väl skyddad nu, log Tilde. Poliser i varenda vrå ju.

− Jo det är klart men ni är ju ensam kvinna… Ja hon Ylva också ju men…

− Oro er inte nu, sade Tilde. Det blir bra så här. Jag ska strax lägg mig och jag låser min dörr. Men ska jag be någon skjutsa hem er fru Blom?

− Nähä, jag vill gå och jag har ficklampan med mig i väskan så. Ta nu väl hand om er och… Hon förmanade Tilde å det strängaste att låsa sin dörr. Så tackade de varandra för allt och så gick fru Blom ut genom dörren och stängde den efter sig.

Hon kom inte hem den kvällen, Fru Blom bara försvann.

En timma gick sedan fru Blom hade sagt adjö och gått nerför backen. Det ringde hos Tilde. En orolig Johan undrade vart hans fru var någonstans och skulle hon inte komma hem snart?

− Men snälla, det är en timma sedan fru Blom gick hem. Har hon inte kommit hem menar ni?

− Neej, här är hon inte och jag har ringt runt, ingen har sett henne. Jag kom ju hem för en stund sedan. Ja jag var ju med skallgången. Men Hulda är inte här. Ingen mat på bordet heller.

− Men herr Blom, detta var skumt för hon gick faktiskt för lite drygt en timma sedan. Det är bäst vi söker av vägen, hon kan ju ha ramlat kanske. Jag ska tala med polisen här så ringer jag er sedan.

− Ja gör det. Nu när en vet att det är en skum typ i faggorna så blir man som orolig ju.

− Ja men så klart blir ni det och det blev jag också nu. Jag ska tala med kommissarie Mörk så får han ta hand om saken.

− Ja han är ju där han, Konrad. Ja säg till honom och så ring mig sedan.

− Det lovar jag, svarade Tilde och lade på. Nu blev hon verkligen orolig. Snabbt smög hon ut till gäststugan och fick ögonkontakt med Konrad. Hon vinkade honom till sig.

− Vad är det Lady, har det hänt något?

− Jaa, så förskräckligt. Fru Blom kom aldrig hem. Hennes make ringde mig nu och jag sade som det var att, hon gick för drygt en timma sedan. Ja menar, det tar kanske tio minuter hem för henne. Ja en kvart om det är mörkt men hon kom aldrig hem. Lufsen, förlåt, Konrad menar jag. Ni måste leta efter henne!

− Självklart, vi ger oss ut nu. Ta det lugnt nu lilla Lady. Vi tar hand om det. Har du makens telefonnummer?

− Ja här, jag skrev upp det. Han var ju med i skallgångskedjan idag vet du.

− Var han det, ja men du, vi söker av vägen. Jag vet ju var de bor så. Gå in du under tiden så säger jag till när vi hittat henne. Hon kan ju ha ramlat vet du.

− Ja så tänkte jag också. Så är det nog.

− Nu ska vi inte tro det värsta Lady, gå in till dig nu och ta lite kaffe så kommer jag in till dig senare men du, lås din dörr. Vi har ju fått nyckel så vi tar oss in ändå.

− Ok, jag gör väl som du säger då. Jag går upp på mitt rum. Du får säga vem du är annars öppnar jag inte min dörr.

− Jag krafsar väl på dörren då, log han.

− Gör det, log hon tillbaka. Så vände hon sig om och gick ut. När hon kom in igen i huset, låste hon dörren noga. Det var som han sagt, de hade fått nyckel till huset så att de kunde komma och gå som de ville. Tilde gjorde sig i ordning för natten och lade sig i sängen. Nej sova kunde hon inte göra. Hon måste få veta vad som hänt fru Blom. Jag löser korsord, tänkte hon och sträckte sig ner för att ta upp korsordet som låg på golvet. Märkligt, korsordet var borta… det låg ju där nyss men nu… Så blev hon alldeles iskall, hon såg en hand under sin säng. Med ett skutt var hon ur sängen och låste snabbt upp. Nyckeln tog hon ur dörren och låste den på utsidan. Hon hörde ljud inifrån sitt sovrum. Snabbt sprang hon ner för trappan och ut i mörkret i bara nattlinne. Just som Konrad skulle sätta sig i bilen och följa med de som skulle söka fru Blom, fick han se en varelse komma rusande i vitt tyllnattlinne. Hon ropade högt hans namn och han sprang fram och mötte henne. Hon föll rakt i hans armar. Han höll henne hårt intill sig.

− Vad är det Lady? Vad har hänt?

Hon kunde inte tala men hon gav honom sin nyckel och stammade… i mitt rum, under sängen. Konrad fattade. Han bad fyra polismän att genast gå med upp i huset. Ylva kom och hon tog hand om Tilde.

− Kom här, vi går in i gäststugan, sade hon lugnt. Du får inte förkyla dig nu Tilde. I gäststugan fick hon sätta sig och Ylva lade en filt om henne.  Vad hände Tilde?

− Någon låg under min säng. Jag skulle ta korsordet som jag lagt på golvet och då var det borta. Så såg jag en hand… Jag rusade upp och fick ur nyckeln, så låste jag på utsidan och bara rusade ut.

− Men fy så hemskt, lilla du. Fy! Kom här, sade Ylva och höll om henne.

Konrad och de andra poliserna stod så utanför Tildes sovrumsdörr. De hörde ljud därinifrån. En polis låste upp och så ropade de högt.

− Det är polisen! De rusade in i rummet. Vid fönstret i Tildes rum, stod en man beredd att hoppa ut men han hann inte förrän poliserna fick tag i honom. Det blev stor tumult och till slut var han fången och fått handfängsel. Poliserna fick ner honom för trappan och in i teknikernas rum. De slängde ner honom på en stol och två poliser ställde sig bakom honom. Konrad satte sig på bordskanten framför mannen.

− Jaha ja, vem, är du då? Vad gjorde du i huset?

− Håll käften! Mannen svarade vresigt.

− Jaså du vill ha det så, sade Konrad lugnt. Ja men det kan vi gå med på. Han nickade till de två poliserna som genast tog tag i mannens armar och vred dem bakåt. Mannen skrek.

− Polisbrutalitet! Jag ska anmäla er!

− Gör det, sade Konrad lugnt. Nå, det blir mer av den sorten om du inte svarar på mina frågor. Vem är du?

− Dra åt helvete! Mannen spottade mot Konrad som duckade och spottet föll istället på golvet. Nu sökte en polis igenom mannens fickor. Detta under mycket stark protest av mannen. De fann en plånbok och en mobil. Lite småmynt samt en rejäl sedelbunt.

− Oj då, vad har vi här då, sade Konrad ironiskt. Har du rånat spargrisen? Han läste på körkortet som låg i plånboken. Martin Åberg. Slå födelsenumret Hansson och se vad du får fram. Så räckte han plånboken också till Hansson. Han gick bort till en dator som de nu kopplat in och slog på namnet.

− Oj då, den listan var lång, sade Hansson. Denne lille gossen är en ful typ. Bedrägeri, stöld, misshandel och… se här, sade han. Konrad gick fram till datorn och läste. Misstänkt för mord men åtalet hade lagts ner. Det hade inte blivit något straff då de slarvat bort en del av bevisen.

− Så vi har en mördare här, en riktig ful fisk. Nu är du så god och svarar på mina frågor.

− Jag vill ha en advokat, skrek mannen.

− Jaa, det ska du få men först ska du svara på mina frågor. Vad gjorde du här, i huset och hur tog du dig in. Vad hade du tänkt göra här? Här kryllar det av poliser och du gör inbrott, är du helt dum?

− Jag har inte gjort något inbrott, det stod öppet.

− Ja men om det står öppet så får du i alla fall inte gå in. Varför låg du gömd under sängen?

− Det ska du skita i, skrek Martin Åberg. Han spottade igen men missade även denna gång.

− Vi får köra in honom till staden och så får vi se till att snacka med åklagaren. Hansson och Ludvigsson, ni tar in honom och det jag inte ser, vet jag inte om, sade Konrad allvarligt. När han vände sig mot kollegorna blinkade han.

− Vad menar du? Vad då inte ser? Vad ska ni göra? Nu blev Åberg lite rädd.

− Å det märker du nog… och känner, sade Hansson lugnt.

− Jag har inget gjort! Ni kan inte hålla mig kvar här!

− Nej men det ska vi inte heller lille spargrisrånaren, nu ska vi ut och åka lite. Kom med farbror polisen nu så ska vi ta en riktigt trevlig tur.

− Vaddå? Vad ska ni göra?

− Som sagt, det lär du väl känna.

− Ok, ok jag ska berätta men jag har inget med flickan att göra.

− Vilken flicka, undrade Konrad?

− Den där lilla tjejen. Han skulle… han vilja ha henne, skulle ha någon hemlighet från hennes pappas jobb och det lade jag mig inte i. Jag skiter väl i henne.

− Jaså det gör du men vad är det då du gör här?

− Vi skulle… vi…

− Ja men säg nu då!

− Vi skulle råna fabrikskontoret på pengar.

− Där finns väl inga pengar, sade Konrad.

− Jo det fanns. De skulle bränna gamla utnötta sedlar och dem ville vi ha.

− Vad talar du om, undrade Ludvigsson?

− Ja fabriken, de som bränner sedlar!

− Är du dum! Det är riksbanken som bränner alla sedlar, inte små fabriker på landet. Har du gått på det då är du verkligen ett dumhuvud!

− Va fan, det är ju ni som inget vet. Brännugnen har gått sönder på riksbanken så fabriken här fick i uppdrag att bränna. Det är hon, flickans pappa som äger den, fabriken, det sa Holmg… han.

− Holmgren? Var det det namnet du tänkte säga? Minsann… slå på namnet ”Holmgren” Hansson.

− Japp, ska bli… jo då, det finns en Holmgren Anders, 49 år från Uppsala ingen pedofil i alla fall utan som tjyv, bedrägeri och misshandel. Han har åkt fast flera gånger och avtjänat straff… Blev nyligen frisläppt… eh… ja för en vecka sedan. En riktig typ! Nu kan vi lägga till kidnapping också till listan, fy faan!

− Lugn nu Hansson. Åberg, berätta nu. Hur träffade du Holmgren?

− Nej nu säger jag inget mer.

− Det gör du nog för nu ligger du väldigt illa till. Kidnapping vad? Så du utökar ditt register! Vet du vad vi gör med sådana som du! Eller du kanske gillar småflickor du?

− Ja är väl ingen jävla pedofil heller… Jag skiter väl i ungar, kom inte här och beskyll mig för att…

− Jaja, nu ska du berätta allt från början. Men en sak först. Har du skadat en tant ikväll, en äldre dam?

− Vaddå tant? Nej det har jag inte… vad fan menar du, jag skiter i ungar och kärringar, det är stålarna jag är intresserad av.

− Jaha och så går du på att det ska brännas sedlar på lilla fabriken i byn här. Hur dum är du?

− Men det är sant ju, de har redan bränts här. Fast…

− Fast vaddå? Berätta du? Tog ni pengarna? Har du gömt dem här kanske? Vi ska kanske kroppsvisitera dig redan nu?

− Så jävla dum är jag väl inte att jag har stålarna på mig.

− Jaså, den här sedelbunten då? Åberg flinade.

− Jag hittade dem, på gatan. De bara låg där.

Pang, han fick en rejäl örfil av Ludvigsson. Åberg svor och öste galla över dem.

− Nu berättar du var Holmgren gömmer sig. Det kan kanske vara till din fördel.

− Jag vet inte var han är? Nu kom vresigheten tillbaka och han försökte se morsk ut.

Hansson hade larmat en radiobil och just då körde den in på vägen vid huset. In kom två bastanta polismän. De två polismännen hade mötts av Hansson i dörren.

− Hämtning?

− Japp, det är en ful fisk. Jag följer med in också. Du jag har larmat om en Holmgren, det är troligen han som tagit den lilla flickan, tydligen rör det sig om utpressning… inget, hm annat. Tack och lov. Den vi har här är en medhjälpare, Åberg. De idioterna trodde att riksbankens ugn gått sönder, så gamla slitna sedlar skulle brännas på en fabrik här i byn.

− Ja men det har de också, sade en av de nykomna polismännen. Vi kom därifrån nu. Haft bevakning under tiden de brändes vet du. Nu är ju allt bränt då men det fattades visst en hel del sedlar.

Hansson stirrade på dem.

− Du menar inte att det är sant, det där om förbränningen?

− Jo, men den är över nu… ja förutom det som en jävel stal då. Vi har letat som tusan efter honom. Är det han vi ska hämta nu menar du?

− Ja, det verkar så men du alltså… är det verkligen sant detta med sedlarna?

− Ja vi säger ju det! Vi hade ju bevakning under transporten och förbränningen men på något sätt fick tjuven tag på några buntar pengar.

− Jo, sade den andra polisen men det var ju när en av brännarna schabblade med en transportvagn. Vi fattade ju sedan att någon hängt i taket och snott till sig ett par buntar när vagnen rullade förbi.

− Vad är det du säger, nu blev det rörigt här. Vi får reda ut det senare, Ta med er Åberg nu och lås in honom ordentligt. Ja visst ja, jag ska ju med också. Nå så hämtar vi honom nu, kom igen.

De gick in i det lilla sovrum som nu tjänade som teknikernas central. Där hade Konrad nu fått fram att Holmgren troligen fanns i närheten. Han visste också nu varför Åberg legat gömd i huset. Det var för att gömma pengarna och för att skaffa mat.

När Åberg och de poliser som skulle transportera honom åkt, så fortsatte arbetet med att försöka finna fru Blom och lilla Lisa. Ylva följde med Tilde in i huset och upp på hennes rum. Noga sökte hon genom garderober och skåp men nu var rummet fritt från inkräktare. Hon sade god natt till Tilde och skulle just gå när Tilde mindes något.

− Fick ni upp dörren sedan till det låsta rummet?

− Du det glömde vi i förbifarten men jag ska kolla upp det nu.

− Ja tror inte jag vill lägga mig nu, jag ska klä mig igen och så fixar jag lite mer kaffe till er. Det där rummet, det låsta… säg till Lufsen eller jag menar Konrad att… men nog måste han väl minnas det, sade Tilde tankspritt. Hon såg fundersam ut.  Ylva, vill du be Lufs… Konrad komma, jag kom på en sak och det kan vara viktigt. Ja tror det i alla fall.

− Ja visst ska jag säga till honom om han inte farit iväg till fabriken än men du, borde du inte klä dig först då?

− Joo, svarade Tilde tankfullt, jo visst. Eller vad sade du?

− Du bör klä dig om du ska träffa Lufsen, log Ylva.

Tilde stirrade på sitt blöta nattlinne.

− Å hjälp, har jag gått omkring så här? I mormors nattlinne? Nu såg Tilde väldigt generad ut.

− Ja visst har du det men du, det är så gulligt det där nattlinnet, så inte behöver du skämmas för det heller. Jag gillar gamla kläder och modeller från förr. Var glad du att du har ett sådant fint nattlinne. Ylva log och så gick hon ut ur rummet.

Du milde, Tilde skämdes. Att bara rusa ut så där utan morgonrock eller kappa. Ja nu är det ju inget att göra åt, nu kan de skratta åt mig bäst de vill… om de vill, alltså? Jag tycker i alla fall om mormors gamla nattlinnen, de är så sköna så. Nej jag får väl klä mig då. Hon drog av sig det blöta nattlinnet och lade det över en stolskarm. Det skulle torka fort det visste hon. Så letade hon efter ett par långbyxor, det fick bli mysbyxor och så en pullover. Just som hon skulle dra pullovern över huvudet, knackade det en gång och dörren öppnades.

− Jo Lady… Konrad tystnade. Hoppsan, man borde nog vänta på svar insåg han. Tilde fick ner pullovern över huvudet och drog ner tröjan.

− Ville du något Lufsen? Annars har jag något att tala med dig om. Hon såg generad ut, hade fattat att han sett henne… men nu låtsades hon som om det regnade.

Konrad å sin sida hade gått ut igen i hallen utanför dörren. Han hade minsann fått en chock. Inte hade han väntat sig att få se sin barndomsvän stå där halvnaken inte. Han skämdes så fruktansvärt. Vad ska hon tro om mig egentligen? Han hörde hennes fråga nu. Ja, vad var det egentligen han ville fråga om? Varför hade han gått hit? Nu hade han glömt allt. Stod bara där lutad mot väggen och blundade. Han kunde fortfarande se bilden framför sig. Men herre Gud man, sade han till sig själv. Du bär dig åt som en skolgosse, skärp dig nu!

− Lufsen. Konrad, vart blev du av? Tilde försökte låta normal men också hon kände sig dum, ja generad. Hon letade fram ett par raggsockar och satte sig i sängen för att ta på dem. Dörren öppnades och Konrad kom in. Han stod där som ett fån.

− Kom in du Lufsen, jag bits inte, sade Tilde tyst. Han gick fram och satte sig på sängen bredvid henne.

− Förlåt, sade han tyst. Förlåt mig Lady, jag borde ha väntat till du svarade innan jag öppnade dörren.

− Ja det borde du ha gjort men nu är det som det är. Hellre att du såg mig än en okänd man, en av de andra polismännen. Nu glömmer vi detta Lufsen. Så vad ville du? Annars ville jag påminna om det låsta rummet, minns du att en man brukade få låna det och sova där. Vi fick aldrig veta vem han var eller varför han var där men jag minns att morfar inte gillade hans besök. Jag har för mig att du och jag gissade på en ”gömma” i rummet. Minns du?

− Jaa, nu när du säger det så. Du menar att Åberg gömt mer pengar där? Men han kan väl knappast veta om ”gömman”.

− Nej troligen inte, såvida han inte var släkt med den mystiske mannen som var där ibland. Du och jag försökte ju gång på gång leta efter en ”skatt” som vi sade men numer tror jag nog att mannen gömde sig för lagen. Hur nu morfar kunde gå med på det? Vad jag menar är, det låsta rummet är ett ”säkert ställe, en prästgömma” kanske ni borde kolla det direkt. Där kom ju den där mannen ibland och han bodde där, minns du så ilsk morfar var för att mannen kom. Vi kallade mannen för… Vad var det nu… Onkel Vanja, var det inte så? Jag tror morfar sade det någon gång och så kallade vi honom det haha…

− Ja, jo Vanja var det nog… men varför då egentligen?

− Det var nog för att vi hörde honom svära på ett främmande språk en gång. Vi listade ut att det var ryska. Morfar var inte på humör de där gångerna du.

− Nej sannerligen var han lättretad då.

− Jaa, men låsta rummet då, ska vi inte kolla där?

− Ja men vi håller på med det. Grabbarna är där nu och ska öppna dörren.

− Bra, låt den sedan vara öppen.

− Det ska jag men du… Lady, han tog hennes hand och höll den i sin. Lady, vi har funnit fru Bloms handväska.

− Nej, nej säg inte att… lever hon? Lufsen! Lever hon?

− Lugna dig nu, det var bara handväskan vi fann, inte henne själv. Nu lade han en arm om hennes rygg som för att trösta. Hon lutade sig mot honom och snyftade till.

− Det får inte hände henne något, det får inte! Hon är den enda jag har nu och hon är min familj Lufsen.

− Jag vet, sade han tyst och kramade henne lite snabbt. Men du har ju mig också, inte sant?

− Har jag? Hur menar du nu?

− Har du glömt min lilla Lady? Vi badade ju ofta i sjön, du och jag. Minns du?

− Ja just det ja! Tilde tänkte och nu kom minnena tillbaka. Du lärde mig att simma, utropade hon!

− Ja det gjorde jag, log han. Du var duktig!

− Du lärde mig också spela korgboll. Morfar satte upp en korg han gjort och vi spelade ofta.

− Jo jag minns men det ångrade jag snart ska du veta, du blev ju bättre än mig på att gör mål så det var inte så kul. Nu skrattade han.

− Gjorde jag? Ja men sedan byggde vi koja i skogen och du ville träna på att pussas i fall att du skulle träffa ”Madonna” och då skulle hon ”dåna” av lycka, sade du haha. Tilde log vid minnet. Vi pussades länge minns jag, sade hon tyst.

− Mm, vi gjorde det. Var jag en bra lärare? Nu viskade han nästan.

− Jag tror det, sade hon tyst. Vi var ju barn och det var spännande ju och jag tänkte på ditt möte med Madonna, det fick ju inte misslyckas! Jag menar, Madonna! Den snyggaste kändis jag visste om och hon sjöng ju så bra. Du, nu minns jag mer, vi låg på granris och pussades och du sade att jag skulle låtsas vara Madonna och så skulle du pussas på olika sätt och…

Konrad kramade hennes rygg och viskade i hennes öra.

− Lilla Lady, inte brydde jag mig om Madonna, du förstod aldrig det. Det var ju dig jag ville pussa, inte hon men jag sade så för att du skulle gå med på det.

Tilde blev generad och såg in i hans ögon.

− Mig, var det för att du ville pussa mig?

− Jaa, så klart var det du jag ville pussa.

− Men varför sade du inte det då? Varför pratade du om Madonna?

− Ja men jag visste ju att du gillade henne, så jag drog till med det namnet. Nå, minns du om det var bra eller?

− Äh, jag minns ju inte allt men det var det väl, antar jag. Vi var ju barn Lufsen. Barn utforskar och lär, log hon.

− Lärde du då? Han verkade nästan lite spänd på vad hon skulle svara.

− Det gjorde jag så klart. Jag minns att jag tyckte om det.

− Gjorde du, sade han lyckligt och snosade i hennes hår.

− Jaa, gjorde inte du det då?

− Mmm, jag tyckte mycket om det min Lady. Mycket. Så mycket att jag ofta ville ”träna” på det, minns du?

− Haha, jo nu när du säger det så.

De satt tysta en stund, så säger Konrad.

− Ska vi se om vi blivit något bättre på det, att pussas menar jag. Nu var hans ansikte alldeles intill hennes.

− Vad menar du? Vill du pussas? Nu?

− Mm, får jag? Tänk om Madonna kommer här på gården, då måste jag ju vara säker på att inte göra bort mig. Nu log han brett.

Tilde såg på honom, så log hon. Visserligen är vi mitt uppe i en kidnappning och i ett försvinnande men att träna är aldrig fel, även om det bara är en puss. Mer hann hon inte säga förrän Konrad kysste henne, länge och väl. Hon kände det ända upp i hårrötterna och ner genom kroppen. Han var absolut mycket bättre på att pussas nu än när de var barn.

Konrad kände ilningar inom sig. Så drog hon sig sakta bakåt och kyssen var slut tydligen men Konrad hade gärna fortsatt. Han höll henne intill sig. Min Lady, viskade han, Min vackra Lady.

− Lufsen, jag, jag tyckte om det och du är mycket bättre nu på detta än när vi var barn. Du behöver inte träna mer men om du skulle känna att du kanske ville ta en snabb repetitionskurs igen, så… säg till.

− Gärna, viskade han, snart, mycket snart.

Så reste de på sig och log mot varandra. De gick ner för trappan och ut på gården. Han gav hennes kind en smekning och gick så bort till Ludvigsson.

Tilde stod tyst kvar. Vad hade hänt egentligen? Tänk att hon glömt det där med simning, korgboll och kojan. Nu mindes hon ju allt helt plötsligt. Ylva mötte henne.

− Vad, sover inte du?

− Nej jag kunde inte. Har man hittat fler spår efter fru Blom?

− Nej inga fler spår men vi fortsätter leta. Hennes man har kommit och han bekräftade att det var fruns väska.

− Låg ficklampan i väskan?

− Vilken ficklampa? Ylva såg undrande på henne.

− Ja fru Blom har en ficklampa med sig överallt. Ofta i sin handväska men nu ikväll hade hon den i fickan men så såg jag att hon lade den sedan i väskan. Är den inte där så har hon sett något och behövt ficklampan.

− Jaha nej där fanns ingen ficklampa, det är jag säker på.

− Ok men då bör vi anta att hon sett något och tagit upp lampan igen för att belysa något. Var exakt fann man väskan?

− Ja det var alldeles nere vid infarten hit, vid ena stolpen.

− Stod den snyggt där eller var den slängd bara?

− Nej det stod visst snyggt ställd mot stolpen.

− Ok, tack Ylva. Har du en ficklampa?

− Javisst, vänta. Ylva hämtade två och Tilde tog den ena och bad så Ylva följa med. Tilde hade fått en idé.

− Vänta lite, vi kan inte bara gå ifrån utan att säga till, sade Ylva. Hon berättade för en kollega att de skulle ner till stolpen vid infarten. Han nickade att han förstått. Så gick de. Vad har du kommit på nu Tilde?

− Nja, jag är ju inte säker men ser du, fru Blom har verkligen ögonen med sig. Hon ser allt! Ja det är sant, hon ser allt och hon ser förändringar direkt så jag tänkte, har hon sett något kan hon ha gått dit och lyst med lampan. För något tror jag hon fann eller märkt att, det var inte som vanligt.

− Aj aj du, ja men nu är vi snart framme här. Där vid den vänstra stolpen låg handväskan.

− Ok, låg den på sidan hitåt eller mot mitten eller mot vägen?

− Jaha, ja det var ju en fråga. Vänta jag ska kolla bilden som de tog på fyndplatsen. Ylva öppnade mobilen och kikade på fotot. Här, sade hon, så var det! Tilde kikade.

− Jaså, den ligger på vänstra stolpens vänstra sida, in mot skogen och hagen. Därinne i hagen alltså, finns ett torp. Det tillhör min gård men jag är aldrig där numer. Kan det vara så att fru Blom sett något och gått dit. Kom, vi smyger ett stycke till får vi se.

− Ja men du, jag borde ha fler poliser med då ju.

− Inte då, vi ska ju bara kika. Kom nu. Tilde smög iväg genom den lite glesa skogen. Den lilla skogen var snart slut och en äng eller mer som en hage, öppnade sig. Ett och annat träd fanns det i hagen och i mitten av en liten dunge, låg ett torp. Tilde ryckte i Ylvas uniformsjacka. Se, det var ett ljus som rörde sig därinne. Nu, titta! Såg du?

− Ja jag såg. Nu stannar du här så larmar jag. Rör dig inte ur fläcken. Tilde satt kvar. Ylva larmade och strax kom Konrad, som ännu inte hade åkt iväg och flera mannar till. När Ylva berättat klart smög de fram lite till. Konrad log mot Tilde men han sade bara tyst. Smart tänkt Lady. Tilde nickade och log tillbaka.

− Se, viskade en av poliserna, se där var ljuset igen. Men, det är ju en signal ju. Tre snabba ljusglimtar och tre långa, tre korta. Det är ju S.O.S. ju. Kom igen nu Lufsen, nu drar vi dit.

− Japp men Lady, du stannar här.

− Nähä så minsann gör jag inte det. Är det fru Blom så vill jag vara med. Hon behöver mig nu.

− Lady, jag ber dig snällt att stanna, snälla. Du kan råka illa ut.

− Nej, jag vill följa med! Tilde reste sig och började smyga framåt mellan träden. Konrad suckade, Ylva log, haha jag tror minsann chefen fick ge sig! Ja se den kärleken, den kärleken, mumlade hon.

− Vad muttrar du om, viskade Konrad?

− Inget Lufsen, inget alls.

− Kalla mig inte Lufsen har jag ju sagt och så visa lite respekt för din chef tack.

− Jaja chefen, mamma mia, hundar talar mat… Hon himlade med ögonen Medan hon härmade en figur ut filmen Lady&Lufsen. Då kunde inte Konrad annat än le.

− Busunge, sade han och såg på Ylva.

− Ja någon unge är ja knappast längre. Jag är väl äldre än dig tror jag men tack ändå. Se upp för grenen där på marken. Snubbla inte nu så vi blir avslöjade.

Tilde var nu framme vid en buske intill ena husgaveln. Hon kröp fram. Minsann, det hade klarnat upp lite och nu, nu äntligen kom månen fram. Snabbt kollade Tilde in genom det fönster där ljuset varit synligt. Nu lyste det igen och i skenet av det ljuset i fönstret, hann Tilde se att det var fru Blom. Tilde knackade tyst ”kvart över elva, halv tolv”− signalen. Skuggan därinne kom fram till fönstret.

− Vem är det, viskade en röst som Tilde mycket väl kände igen.

− Tilde, Konrad, Ylva och fler poliser, viskade hon. Är du ensam därinne?

− Nej, flickan är här också. Hon sover nu lilla Lisa. Han, mannen gick iväg för en stund sedan. Han hade ett brev i handen. Säkert är han strax tillbaka igen.

− Lufsen, ropade Tilde tyst. Han kom fram till henne. Tilde berättade och han nickade.

− Fru Blom, det är Konrad. Nyckeln till dörren är borta och det finns väl ingen annan dörr in dit eller? Ska vi slå in en ruta kanske?

− Nej nej, jag såg att han lade nyckeln vid brunnen där borta. Han lade den vid pumpens fot liksom. En polis försvann och kom strax tillbaka med nyckeln. Nu kom fru Blom ut och Ylva steg in i torpet, fann en sovande liten flicka på golvet. Hon låg på en kappa. Ylva lyfte upp Lisa och fru Blom gick in igen och tog sin kappa från golvet. Ylva lämnade den lilla flickan till en polis och gav order om att hon skulle till sjukhuset genast. Tre poliser körde iväg med den lilla sovande flickan Lisa. De övriga spanade omkring i området. Konrad anropade fler och de kom alla smygande i skogen. Så låstes dörren och nyckeln lades tillbaka vid pumpen. Inne i torpet stod Konrad och fyra poliser gömda.

Tilde stod gömd bakom ett uthus, detta ville hon inte missa.

I den glesa skogen kom en man smygande. Han såg sig hela tiden omkring.

Fan, tänkte han, snutar överallt. De skulle bara veta att han hela tiden fanns i närheten, ha de kan gå skallgång bäst de vill men han var ju inte där. Inte heller hade de sett honom smyga nere vid vägen. Jag är smart, tänkte han, mig tar de inte och nu var brevet avlämnat också. Brevet med begäran om pengar och de där hemligheterna som han, den andre ville ha, för annars skulle de inte få se sin unge igen. Men var fan tog Åberg vägen? Smet han den jäven? Skulle inte förvåna mig alls. Allt får man göra själv. Snart skulle ”han” komma om han inte redan kommit. Hoppas inte för det hade ju spårat ut detta och vad skulle han säga… Fan också! Hungrig var han och Åberg skulle skaffat käk men inte fan hade han kommit med käk inte. Han stannade upp. Det var för tyst, tyckte han. Snabbt smet han bakom ett träd. Det luktade konstigt, vad var det för lukt? Parfym? Men kärringen hade inte luktat parfym, hon luktade bara tvål. Varför luktar det då parfym nu? Är här någon? Fan också, säg nu inte att det är snutar här. Han hade sett en kvinnlig snut, jodå en äldre. Å så hon fruntimret i huset. Nu kollade han marken där i hagen. Nertrampat gräs! Helvete, då är det snuten som är här! Vad skulle han göra nu då?

Han spanade mot torpet. Där var det mörkt och tyst. Kanske han skulle gå närmare i alla fall, bara kolla lite. Han smög mellan de glesa träden och bort till brunnen. Nej nyckeln låg där han lämnat den men det var ju ingen garanti för att allt var som när han gått härifrån. Det är något lurt här. Bäst jag sticker, för säkerhet skull. Han svor medan han smög bortåt sjön till. Skulle nu hela hans smarta plan vara förstörd. Förbannade Åberg som inte kom som han skulle och nu har de väl hittat ungen och kärringen också då. Fan, fan, fräste han mellan tänderna. Så var han framme vid sjön och just då, precis då valde poliserna att rusa ut efter honom. Han hörde dem och tvekade inte en sekund. Ett hopp och han låg i det kalla vattnet. Han simmade snart utåt sjön. Där var det riktigt djupt men det visste ju inte Holmgren. Det plaskade någonstans efter honom. Så de hade hoppat i, de också. Nu gäller det att simma utav bara helvete, tänkte han och kände redan att han var trött men också att hans blöta kläder höll på att dra ner honom under ytan. En holme, ja men den tar jag mig upp på, tänkte han. Det var besvärligt men det gick. På holmen låg några gamla stockar. Han rullade ner en i sjön och klamrade sig fast i den. Så fick strömmen tag i stock och bov, det var öppet vatten nu och det gick undan. Ha, nu kan ni försöka få tag i mig, log han medan tänderna skallrade av kyla i kroppen.

Ylva sam snabbt. Hon hade vunnit tävlingar inom poliskåren i simning. Hon hade tagit av sig uniformen och allt utom trosor och behå. Helt oblygt hade detta skett framför kollegorna. Sådana bagateller störde inte Ylva. Konrad kommenderade fram en båt och flera poliser sprang utmed strandkanten men de insåg snart att boven som hade en stock till hjälp, nu fångats av strömmen och där hann de inte med.

De återvände till Tildes hus och där hände allt på en gång. Fru Bloms make hade en båt liggande vid sjön lite längre upp. Den fick de låna. Bensin hämtades och även herr Blom och Konrad som var van vid Tildes morfars båt, körde båten i full fart nu efter Holmgren och Ylva. En del poliser tog en bil och körde i ilfart genom byn och längre fram mot staden och ner till en brygga, där stod de och väntade. Där kom nu en polisbåt i sjön och de signalerade att de som stod på bryggan skulle med. Båten saktade in och vid bryggan plockades de tre poliserna upp, de som kommit i bilen.

Ylva sam i det kalla vattnet. Också hon hade tagit en stock på holmen och for snabbt efter Holmgren. Han var långt före nu men Ylva var van vid strapatser, hade hon inte varit på forsränningskurs kanske, i Alaska och i Ramsjö i Hälsingland, jojomen det hade hon och mycket hade hon lärt. Nu gick det undan. Att hon frös tycktes inte störa henne alls, hon var härdad. Nu såg hon Holmgren framför sig. Det började ljusna så smått nu så sikten var bättre.

− Det är polisen, simma intill kanten, skrek hon.

− Håll käften kärring, fick hon till svar.

Jaså, han tar sig ton, nå han ska få se vad en kvinnlig mästare i rodd, forsränning, brottning, simning och vävning kan åstadkomma. Ja vävning var inget att skratta åt, man blev urstark i armarna av att väva, så det var ett plus.  Nu ökade strömmen och där hade Holmgren otur, för nu började virvlar uppstå och det berodde på att det som varit en sjö nu återgick till att vara en forsande älv. En av norrlands alla älvar. Små bäckar löpte ut från älven och in i skog och mark. På något sätt började Holmgrens stock att snurra och lade sig på tvären. Det stannade upp hans fart och han paddlade allt vad han kunde med sina armar men Ylva som ju var van, hade räknat med att detta skulle hända. Hon hade koll på älvarna i norrland, visste hur de levde ett eget liv. Snart var hon framme vid Holmgens stock. Hon vände ena änden av sin stock mot Holmgrens stock, mot bredsidan. Holmgren tappade taget om stocken och den flöt i väg i väldig fart. Nu hörde Ylva motorbåtar. En bakom sig och en framför. Bra, tänkte hon. Nu har vi honom. Med ett snabbt grepp, fick hon tag i hans arm och höll han fast i ett järngrepp. Holmgren som nu inte hade sin stock att hålla sig i, började dras ner under ytan igen. Han kämpade för att bli fri från Ylva men också för att hålla sig över ytan med munnen. Ylva höll kvar sitt tag. Nu kom en eka emot dem. Konrad, bra, nu får han ta över. Båten saktade in och försökte lägga sig vid sidan om Ylva. Herr Blom ströp motorn så ingen skulle komma till skada. Så fick Konrad tag i Holmgren. De halade ner honom i båten. Ylva satt kvar på sin stock men höll hårt i ekan.

− Fan vad du är underbar, sade Konrad. Du är bäst Ylva, vet du det!?

− Tack, sade hon tyst. Kan jag få lite hjälp upp bara så? Just då kom polisens motorbåt och då valde Ylva att följa med den istället. Hon fick hjälp ombord och en filt virades runt henne. Holmgren lyftes ombord på polisbåten, han var nu helt slut men munnen gick varm.

− Förbannade snutjävlar! Dra åt helvete… hans vokabulär var knappast vad man önskat sig.

− Torsten, ropade Konrad som känt igen en av de nykomna poliserna. Håll ögonen på mannen hela tiden. Släpp inte kollen en enda sekund och du, sätt handfängsel direkt. Se till att Ylva få kläder på sig… ja du vet hur du ska göra.

− Ja då, nu tar vi in dem till stationen. Denne man, är det han som kidnappade flickan?

− Ja det är han och även tog han denne mannens hustru också, sade Konrad och pekade på herr Blom.

− Jaså minsann, ja men nu är han mör du. Han drabbades av Ylva och då kommer man inte undan, log en polis.

− Neej, hon är för jädra bra alltså, svarade Konrad. Åk nu så far vi tillbaka till huset och jag ska tala med flickans föräldrar också. Vi ses.

− Japp, vi ses, ropade en av poliserna och så vände polisbåten och for mot staden. Konrad och Johan Blom vände ekan och tuffade hemåt.

Konrad funderade. Holmgren såg visserligen besviken och arg ut. Ja det kunde man ju förstå. Allt han planerat hade ju misslyckats nu men det var som… Konrad kunde inte riktigt komma på vad han tänkt men, det var som om han hade smilat upp sig när de vänt polisbåten och kört mot staden. Varför hade han sett ut så? Eller inbillade sig Konrad bara? Han måste sortera tankarna.

− Vi är strax hemma igen, sade herr Blom. Jag vill gärna vara med gumman då.

− Självklart herr Blom. De andra har säkert hört henne nu så ni kan få gå hem och vila er. Ni har verkligen varit behjälpliga i detta fall herr Blom. Vi är så tacksamma så.

− Ja det var inget att tacka för. Vi ville ju att flickan kom tillrätta igen ju. Så tänkte han en stund och sade sedan… å så mi gumma då!

Konrad log. Fru Blom, denna präktiga och goa människan. Han tyckte verkligen om paret Blom… och Lady.

Båten lade till och de kom upp på stranden. Snabbt rusade Konrad upp till Torpet, där höll tekniska på redan, han vinkade i förbifarten och rusade upp till Tildes hus. Där var det ganska lugnt faktiskt. Inne i huset satt Tilde och åt en smörgås. Hon hade dragit upp ett ben och lutade nu sitt huvud mot knäet.

− Lady! Tilde hoppade till. Så såg hon Konrad och rusade upp. Ylva, var är Ylva och boven, kom han undan?

− Nej då, Ylva fångade honom i strömt vatten, hon var mästerlig ska du veta. Så kom vi, Blom och jag i ekan och så patrullbåten. Holmgren är på väg till staden nu och Ylva också. Jag och Blom kom nyss tillbaka. Men Lady, det är något som inte stämmer. Vet du, jag tror att det finns en medarbetare till och att detta har med det låsta rummet att göra. Ja delvis i alla fall. Kan tjuvgömman vara där tro?

− Ja men jag sade ju det, det är något som gnager inom mig angående det låsta rummet. Jag kan bara inte komma på vad? Tänk Lufsen, tänk tillbaka. Där var den där otäcke mannen, du minns väl honom?

− Mja, vagt bara. Jag minns att din morfar inte ville ha honom där, det märktes direkt.

− Precis, så var det. Jag undrar vem han var, hans namn och varför ett låst rum. Det var alltid låst. Men man ser ju in genom springorna så där kan man knappast gömma något… eller det kanske man kan? Tak, golv, väggar. Vi måste kolla det Lufsen.

− Det ska vi och jag tror vi bryter upp låsen du. Det går alltid att skaffa ett nytt. Nå, har flickan fått komma hem nu då?

− Ja det antar jag, jag vet inte vem som drog iväg med henne. Vi får fråga.

− Ja men såg du det inte då, jag menar att, såg du när de hämtade henne?

− Nej det gjorde jag inte men vi frågar Hansson. Konrad och Tilde gick till gäststugan. Där satt nu Hansson, nyligen hemkommen från fabriken och häktet.

− Hansson, har föräldrarna hämtat lilla Lisa, undrade Konrad?

− Ja då, de åkte polisbil till sjukhuset och de var så glada och de grät här. Flickan var sövd vet du men hon piggnade till lite och ropade på mamma. Hansson log. Vilken återförening det var du!

− Ja det kan jag tro, svarade Konrad med ett leende. Herr Blom fick väl tillbaka sin fru också, hoppas jag.

− Jo då, han kom inom här nyss och fru Blom satt här och bredde salta kex till oss. Nu log Hansson igen. Hon är för söt alltså.

− Jo det är fina människor Hansson, mycket fina. Så de har åkt hem nu då?

− Ja vi körde dem hem. Alla är någonstans. Ni fick Holmgren till slut.

− Ja Ylva fick honom, hon är skarp Ylva!

− Att hon är! Det är henne jag vill ha bredvid mig, när och om det smäller, alltså! Hon är en på tusen!

− Ja det är hon. Konrad nickade.  

− Ja Åberg är inlåst nu och där sitter han och spyr galla över polisen, kan du fatta va? Vi som är så snälla! Hansson log.

− Men skulle inte du vara med in till polishuset?

− Jo men så mötte vi Svantesson och han tog över så jag hoppade ur bilen och gick tillbaka hit. Vi hade ju bara hunnit ner till grinden så.

− Bra, mycket bra Hansson. Du Lady och jag funderade på det låsta rummet. Har ni öppnat det än?

− Nej det har vi inte hunnit ännu men det går väl att ordna.

− Ja men du, då fixar jag och Lady det men först bör vi tala med föräldrarna.

− Men de är på sjukhuset just nu och det är väl bättre ni väntar lite så de får komma sig?

− Jo det kanske du har rätt i. Det där brevet vill vi ju ha också. Vet du om de hann läsa det?

− Nej det hann de inte för det har jag här. Oskar P smet ner och hämtade det i en hast.

− Vad står det då, i brevet?

− Ja läs du om du vill men det är en begäran om pengar samt ritningar till en uppfinning eller en detalj till en uppfinning, skulle jag väl säga. Det är tydligen något militärt.

Konrad tog brevet och läste. Där stod inte mycket. En stor summa pengar för att få flickan tillbaka i livet samt originalritning för en detalj till ett vapen som Konrad aldrig hört talas om. En svensk uppfinning som tydligen var attraktiv då. Nå Lisas föräldrar hade aldrig läst brevet. De skulle få slippa det men den där uppfinningen måste Konrad få veta mer om.

− Du Hansson, Lady och jag går till det låsta rummet nu, så du vet.

− Ok, men varför då?

− Det är något som inte stämmer och så har vi en liten aning om att, det kanske var en man till i ligan.

− Vad säger du? Varför tror du det?

− Ja först och främst för att, varken Åberg eller Holmgren är intelligenta nog att planera en sådan här stor sak. Sedan var det Holmgrens sätt, hans uppförande… det var märkligt, han betedde sig som, ja som om det liksom fanns en man till. Å vad ska Holmgren med en uppfinning till? Ja eller en detalj då, sen kidnappa uppfinnarens dotter… nej det är för mycket frågetecken här och vi anar att någon mer finns i bakgrunden, någon som håller i trådarna för de två marionetterna, Åberg och Holmgren.

− Ja jag håller med, sade Hansson. De där två kan knappast ha räknat ut allt själva, möjligen pengarna men inte kidnappningen i sig och inte skrivit brevet. Såg du hur det var formulerat? Som en affärshandling typ. Neej, du har nog rätt, det är någon mer inblandad i detta.

− Ni menar alltså att det finns en kumpan till, en med hjärna, undrade Tilde?

− Ja, svarade Konrad, det är vad jag tror.

− Ja men då går vi då Lufsen, vi kollar det låsta rummet nu.

− Japp, Hansson, nu vet du var vi är och jag anropar dig om det skulle vara något.

− Ja då, jag sitter här och ilar till hjälp bara du kallar på mig Lufsen lille. Han flinade.

− Jaja,  svarade Konrad lite irriterat, minns att jag är din chef. Han vände på klacken och gick. Hansson kunde inte låta bli, han kunde bara inte. ”Voff voff” hördes han låtsas skälla just när Konrad stängde dörren. Tilde skrattade högt men Konrad såg inte så glad ut.

− Lufsen då, inte blir du arg för att han skoja lite med dig, log Tilde.

− Nej, svarade han, jag lär få heta Lufsen nu i fortsättningen och visst kan jag bjuda på lite skämt men detta är en allvarlig situation och ska tas på största allvar Lady.

− Ja Lufsen, sade Tilde och neg. Då skrattade Konrad.

När de kom upp på loftet där det låsta rummet fanns, stannade Konrad vid trappan.

− Du stannar här så länge, uppmanade han i en viskning.

− Nähä för det gör jag inte alls, svarade hon viskande. Jag ska med! Så det så och jag ger mig inte!

Konrad suckade, nå så kom då men smyg!

När de kom fram till dörren de ville öppna, stirrade Konrad på låset och han visade Tilde med en gest. Där satt nu ett hänglås. En kedja var fäst i dörren och karmen. Vem hade gjort detta`

− Har ni satt dit det Lufsen, viskade hon?

− Neej, det är inte vi som gjort det. Alltså har vi rätt Lady, det är något skumt med detta rum.

Han höll en avbitartång i handen, var hade han hittat den, undrade Tilde.

− Var fick du tag på tången?

− Vad? Jaså, ja den låg ju på skrivborden hos Hansson. De har väl hittat den och lagt den där om den behövdes någonstans. Jag stoppade den på mig bara, fråga mig inte varför…

− Jaha, ja men det var ju smart tänkt, knipsa av låset nu då!

− Jag ska, stå bakom mig nu, viskade Konrad.

Tilde ställde sig bakom Konrad och väntade. Strax hade han knipsat av hänglåset.

− Du Lady, viskade han, jag prövar att öppna nu. Håll dig bakom.

Han tryckte ner handtaget i dörren och knuffade försiktigt på den. Dörren öppnade sig inte. Så var den låst i alla fall.

− Är den fortfarande låst, undrade Tilde?

− Ja och någon nyckel har vi inte. Detta var ett bakslag.

− Nej då, vänta ska du se, sade Tilde som just kom ihåg en sak. Vänta här, sade hon och gick tillbaka till trappan. Snabbt smög hon ner och gick ut. I en av bodarna hade ju morfar en massa verktyg, i en låda där mindes hon att det låg en massa nycklar som han tydligen fått tag på, på ett eller annat sätt. Hon gick fram till ett skåp och öppnade det. På översta hyllan fanns en låda i trä. Den tog hon, hon kollade snabbt på dess innehåll. Jo då, det var samlingen med nycklarna. Glad över att hon plötsligt kommit på att lådan fanns, vände hon och gick åter upp för trappan där Konrad väntade. Hon visade honom lådan. Han log uppskattande.

− Bra Lady, du är en pärla, sade han och sökte i lådan bland gamla nycklar. Han testade ett par men de gick inte. Så tog han fram flera och testade. Plötsligt hördes en knäpp, den nyckeln var det, den passade och nu var dörren upplåst. Nyckeln lade han i fickan. Så satte Tilde lådan med nycklar bakom en lår som stod där, full med mattrasor var den. Mormor hann aldrig väva av dem som hon tänkt. Tilde återtog sin plats bakom ryggen på Konrad. Nu tryckte han ner handtaget igen och nu gick dörren upp. Han lät dörren svänga in mot rummet men stod själv kvar utanför öppningen.

− Ska vi inte gå in, viskade Tilde?

− Jo strax men jag vill se om något händer först, svarade han. De stod stilla en bra stund. Konrad lyssnade noga. Det hördes ingenting tyckte han. Tilde lyssnade också och hon, hon hörde något.

− Någon andas, viskade hon.

− Vad? Jag hör inte det, svarade han i en viskning.

− Däråt, sade Tilde och pekade mot det högra bortesta hörnet. Konrad vände sig åt det hållet och lyssnade. Neej, inte hörd… jo vänta, nu hörde han. Någon andades fort och visst, det kom från det högra hörnet. Men där fanns ju ingen dörr in till något annat rum, där stod ju bara en stol.

− Det verkar som om personen är gömd bakom väggen, viskade han till Tilde.

− Ja, så måste det vara men jag vet inte om någon mer ingång eller dörr till utrymmet bakom. Där kan knappast vara mer än en halvmeter att röra sig på i så fall. Konrad mätte med ögonen, så smög han bort till ett annat rum bredvid, ett rum där dörren stod öppen och jämförde.

− Detta rummet är kortare än sista rummet längst bort, viskade han. Säkert en hel meter kortare mot uteväggen. Det finns alltså ett större utrymme bakom väggen här, väggen mot utsidan.

− Vad? Det har jag aldrig sett förut, viskade Tilde till svar. Men hur kommer man dit då?

− Ja det är frågan? Kanske en lönndörr? Kom, nu går vi in i rummet. De smög in och Konrad gick direkt bort till hörnet. Han vände sig till Tilde och viskade direkt i hennes öra.

− Jag känner att någon tittar på oss, vi är iakttagna.

Tilde nickade, hon hade känt detsamma.

Väggen mot utsidan var kort då det var sluttande tak på uthuslängan. Alltså som det brukar se ut på en vind. Taket gick ner en bra bit så höjden på väggen vid snedtaket var bara drygt en meter. De plank som satt där var av trä, ingen isolering fanns vad Tilde kunde se. Med en hand kände Konrad av väggarna och han tryckte lite här och där men fann inget ovanligt och någon dörr öppnades inte. Tilde sökte med ögonen. Tänk, sade hon till sig själv. Tänk nu! Hennes ögon for sakta upp och ner, hon följde med ögonen var planka i väggen. På ett ställe såg hon något. Hon viskade till Konrad.

− Alla plankor sitter tätt här eller hur? Han nickade till svar. Ok men se där, hon pekade på två plankor som hade en ganska stor glipa mellan sig. Konrad nickade och böjde sig ner, han kände med handen och fingrarna. Där, där var något. Han prövade igen. Jo där fanns en spärr av något slag. Nu hade andetagen de hört tystnat och Konrad viskade till Tilde att, vem som än varit där inne, nu flyttat sig. Sedan berättade han om spärren. Hon nickade att hon förstått.

Om den som var därinne flyttat sig, vart hade han då tagit vägen?

− Lufsen, viskade hon, det måste finnas en utgång till någonstans, jag hör inga andetag nu, då har han flyttat sig men vart?

Konrad funderade. Ja visst, det måste ju finnas en utgång eller ingång till. Han visade tecken på att de skulle smyga ut igen ur rummet. Så låste han dörren och anropade Hansson. Till Hansson viskade han att det behövdes minst sex, sju poliser och att han, Hansson skulle komma med dem, nu genast. Hansson uppfattade och fick order om att smyga fram till boden. Så smög Konrad och Tilde ner och där möttes de av sex poliser, plus Hansson.

Snabbt förklarade han vad de upptäckt. Han berättade också om att de hört någon andas därinne, innanför väggen. Aha, sade Hansson, så det är där ”hjärnan” gömmer sig.

− Ja vi tror det. Nu ska vi utplacera oss, en i vart hörn, så har vi utkik och minst två håll var. Sedan två uppe på loftet plus jag och Lady.

− Men borde ingen stå vid skogen också, föreslog Tilde. Det är högt att hoppa ner men det står en gammal stege på baksidan, den kan han använda skurken ju. Ska vi inte ta bort den först kanske. Nu reagerade alla poliser på en gång, de rusade runt till baksidan och kikade. Mycket riktigt, en stege stod uppställd där. De lyfte ner den och lade den mot väggen.

− Tänk om han redan stuckit, sade Hansson?

− Nej det skulle vi hört. Här är ju så tyst så det ljudet borde vi hört, menade Konrad.

− Njaa, det är inte så säkert, sade Tilde tyst. Är han van att smyga så kan det göras nästan ljudlöst.

− Ja men stegen var ju vinglig, den skulle i så fall ha slagit mot väggen när han klättrat ner, det skulle vi hört. Nå, vi placerar oss nu i alla fall. Alla poliserna ställde sig som överenskommit var. Konrad och Tilde gick upp på loftet igen. De hade med sig en polis som stod i trappan och vaktade. Framme vid dörren beordrade Konrad Tilde att gå åt sidan, utifall att boven nu kommit in i rummet medan de varit borta. Tilde ställde sig en meter bort. Konrad låste upp och gjorde sig beredd på att någon kanske skulle rusa ut. Han öppnade dörren och gav den en lätt knuff, så backade han några steg. Ingen kom ut ur rummet. Försiktigt kikade han in, det var tomt. Han gav tecken till Tilde att det var ok så steg han in i rummet. Direkt gick han bort till hörnet som de misstänkte hade en lönndörr. Han kände igen med handen i glipan mellan de två plankorna. Där var spärren. Försiktigt petade han på den och då knäppte det till. Varligt lade han handen på väggen och tryckte till. Nu öppnade sig en lucka som var cirka 70 gånger 70 cm bred och hög. Konrad avvaktade men inget hände. Då tog han fram sin ficklampa och lyste in i utrymmet därinne. Jo då, där var det fotavtryck i dammet och lite längre bort låg ett gammalt täcke på golvet.  Han vände och gick ut ur rummet igen. Vid trappan stod ju en polis, Konrad talade tyst med honom. Polisen nickade och anropade Hansson tyst. De behövde minst två poliser till. De skulle komma så fort som möjligt. Under tiden förklarade Konrad vad han sett för Tilde. Hon blev mycket förvånad, hade aldrig anat att det fanns ett utrymme där stort nog att vara i. Men det måste ha att göra med den där mannen som kom ibland till morfar, han som morfar mot sin vilja gömde där. Vem var den mannen egentligen?

− Lady, jag kommer nu att krypa in i utrymmet tillsammans med en annan polis. En tredje man kommer också och han får stå längre bort på loftet utifall att det går att komma ut från ett annat rum också, då tar han den som smyger här.

− Ok, jag förstår, svarade Tilde tyst men ska jag inte krypa med då?

− Nej, du väntar här, svarade Konrad och gav hennes kind en klapp. Tilde nickade, hon förstod att han var rädd om henne och inte ville att hon skulle komma till skada.

Så kom två uniformsklädda poliser upp. Konrad talade med dem. De skulle ha dragna vapen, sade han. För säkerhets skull. De nickade och gjorde som han sagt. En av dem följde med Konrad in i ”låsta  hemliga rummet” som nu inte var låst längre. Först kröp Konrad in, så kom polismannen efter. De såg spår av matpaket, och två plastflaskor låg där också, tomma på sitt innehåll. Coca Cola… När de krupit förbi täcket stötte de på en vägg, den var gjord med glesa bräder så man såg in i det utrymme som fanns innanför. Konrad lyste med sin ficklampa. Han svepte sakta över det smala utrymmet. Längst bort stod en större kartong. Konrad pekade så att polismannen också skulle se kartongen. Troligen gömde sig någon där bakom. Med ett lätt tryck gick luckan med de glesa bräderna upp och de fortsatte att krypa framåt. Nu blev det plötsligt trångt. Utrymmet var inte alls så stort som det vid ”hemliga rummet”. Här fick de nästan tränga sig fram och det var inte bra för nu kunde de knappast överfalla den man som de trodde gömde sig där borta vid kartongen. Där var alldeles för trångt. Konrad funderade, så gav han tecken till polisen att backa. De backade tillbaka hela vägen och kom tillbaka till rummet.

− Stanna du här, ha ditt vapen klart. Jag ska riva några bräder i väggen där borta, ungefär där kartongen kan vara. Så går jag in på det viset istället. Om han kommer krypande här så ta honom!

− Uppfattat, svarade polisen och ställde sig på vakt. Konrad gick bort till Tilde och frågade efter en kofot.

− Ja men det har vi en, vänta, sade hon och försvann nerför trappan. Snart var hon tillbaka igen med en rejäl kofot. Konrad tog den. Han talade med polismannen som stått långt in på loftet och han berättade vad som nu skulle hända. Mannen nickade, han var beredd. Konrad valde ut några plank som han skulle riva. Det var inget rum just där utan utrymmet tillhörde själva loftet. Så började Konrad riva ner några plankor. Tre stycken breda, det räcker, tänkte han och behöll kofoten i handen medan han trängde sig in. Så stod han stilla. Han lade ner kofoten på golvet.

− Jag vet att ni är gömd här, kom ut, hela stället är omringat av polisen så det är lika bra att ni ger upp nu! Det kom inget svar, ingen rörelse heller. Tilde som var nyfiken hade smugit efter och nu stod hon precis vid den öppning Konrad gjort. Hon hörde ett ljud och hann skrika till Konrad att se upp. Han riktade ficklampan upp mot taket och där klättrade någon bland bjälkarna. Det måtte vara en vig man för det gick fort. Snabbt tog sig Konrad och polismannen upp till takbjälkarna. Konrad svor, att han inte tänkt på det, man kunde ju klättra uppe i taket på alla bjälkar som var där men det som skulle föreställa golv där uppe och som var ett tak för loftet, var klent och knappast till för att gå på. Konrad valde ändå att balansera på det svajande klena golvet. Tunna smala bräder var det och han bara väntade på att de skulle brista så han skulle falla rakt igenom och ner på loftgolvet. Men hur det nu var så höll de bräderna om än de sviktade olycksbådande. Polismannen som var med Konrad, var smalare än sin chef och vägde mindre. Han hoppade försiktigt snabbt fram. I hörnet, alldeles vid takets slut, satt en man hopkurad bakom en takbjälke. Han stirrade på dem och han log.

− Rör er inte, ropade Konrad. Det är polisen!

Mannen bara log och så flinade han stort. Med ett skutt var han uppe igen bland bjälkarna och han hoppade från bjälke till bjälke. Snart var han framme vid sidan om platsen där kartongen låg.

Tilde hade följt allt och hon såg sig omkring. Där, där hade Konrad lagt kofoten. Hon tog upp den och höjde den över sitt huvud. Kom du flin- olle, tänkte hon. I detsamma hoppade en man ner mitt framför henne, hon slog till och mannen föll ihop på golvet. Konrad och polismannen var strax på plats. De stirrade på den nu medvetslösa mannen, så såg Konrad på Tilde, han log. Bra gjort, sade han. Tilde stod där och skakade, hon nickade och frågade om mannen var död, hade hon dödat honom? Säg inte att han är död Lufsen.

Polismannen hade kollat hans puls, han levde så Tilde kan inte ha slagit så hårt.

− Han lever, sade polismannen. Då suckade Tilde.

− Gå ner nu Lady, sade Konrad, gå ner och vila dig lite. Jag kommer snart. Be Svanström komma hit, ja han i trappan som vaktar alltså. Tilde nickade igen och gick mot trappan. Hon bad polismannen gå bort till Konrad. När hon kom ner mötte hon de poliser som stått runt huset. De var alla på väg upp. Utanför stod Hansson och talade med två män. Vilka var det? De männen hade hon inte sett förut. En äldre herre, snygg klädd och verkade väldigt belevad. En ännu äldre, mindre i längden än den förre men ungefär i samma ålder och gråhårig. Tilde stannade.

− De fick honom, sade hon tyst till Hansson.

− Det var väl snarare du som fick honom Lady, log Hansson.

− Jo, jag fick visst det. Så tittade hon på männen som stod bredvid Hansson. God dag, hälsade hon och sträckte fram en hand. Den långe mannen hälsade först.

− God dag, svarade han och log. Martin Levin, Riksbanken.

− Oj då, har vi så fint besök, kom med in ska ni få kaffe, erbjöd Tilde.

− Tackar, gärna det, svarade Martin Levin. Det skulle smaka gott.

Den andra herrn stod länge och såg på Tilde, så log han och sträckte fram sin hand. Så lik ni är er morfar, sade han lågt. Torsten Vikander till er tjänst. Jag är lika kaffesugen som Levin här, log han.

− Ja det kan jag tro, log hon. Jag ska göra till de andra också. De hörde tumult bakom sig och vände sig om. Där kom två poliser med en fängslad man mellan sig. Efter kom Konrad och ett par poliser till. Resten var tydligen kvar däruppe för att vakta platsen till teknis kom.

Konrad skulle tydligen med i polisbilen, han kom lite hastigt bort till Tilde och förklarade. Så hälsade han på Herr Levin och herr Vikander och sade att han snart var tillbaka. Så for två bilar iväg och in i Tildes hus kom poliser och en Riksbanksanställd och en okänd man vid namn Vikander. Tilde började med kaffet, så satte hon fram för smörgås. Hon hörde plötsligt steg utanför, tack o lov, där kom fru Blom, då skulle hon få hjälp nu. När fru Blom hälsat och fått saker och ting berättat för sig, blev det fart på henne. Här behövs mat, sade hon bestämt och satte genast igång att laga mat trots att timmen var sen. Men ni borde vila, lade hon till och såg på Tilde. Det var ju ni som slog ner galningen där ute, hur mår ni nu?

− Ingen fara fru Blom, jag klarar mig, log Tilde.

− Är det säkert det, svarade fru Blom och såg noga på henne… mjaa, jag har ögonen på henne, minns det. Så vände hon sig igen mot spisen och pysslade. Tilde satte sig bredvid Hansson.

− Varsågoda nu, sade hon och bjöd med handen.  Det blir natt- middag om en stund. Så märkte hon att den gamle mannen Vikander såg på henne. Han log när han såg att hon mötte hans blick. Det talades en hel del där runt bordet och det åts en hel del också. Tilde var tyst och lyssnade. Vilken hal ål, sade Hansson, det var tur lady att du slog till som du gjorde, annars kanske han kommit undan du.

− Det tror jag inte, log Tilde, det stod ju en polis i trappan också och så ni alla runt huset. Han hade inte kommit långt den mannen.

− Säg inte det, han var hal och smidig. Ni skulle sett som han klättrade och hoppade på bjälkarna, som en apa eller cirkusartist.

− Han är det, sade Vikander, cirkusartist menar jag. Eller han var det en gång i tiden.

Nu stirrade alla på Vikander.

− Vet ni vem han är, undrade Hansson?

− Ja då, jag vet mycket väl vem han är, svarade han.

− Men, vem är han då, frågade en annan polis, Svanström såg på Tilde.

− Ja det kan jag tyvärr inte tala om ännu. Det är som lite hemligt.

− Ja Martin har rätt, vi kan tyvärr inte avslöja något om den mannen, sade Levin. Kanske ni får reda på det senare men just nu kan vi inget säga.

− Men, undrade Tilde, ni visste alltså om vilken mannen var, när fick ni reda på att det var just han då?

− Mja, svarade Vikander långsamt, vi anade vem det var när vi fått höra att han höll sig dold här, i Hemliga rummet.

− Hemliga rummet? Ni menar låsta rummet, ja vi brukar kallade för låsta rummet.

− Jaså, ja det är samma rum, dolda, hemliga, låsta, samma rum.

− Men hur kan ni veta om just det rummet, undrade Tilde?

− Ja tänk, det undrar jag också, sade Hansson. Inte ens gårdens ägare anade att det fanns ett dolt utrymme i låsta rummet.

− Tyvärr kan jag inte säga mer, log Vikander.

− Ni måste förstå oss nu, vi kan inte avslöja något om mannen eller vem han är och så vidare, förrän det är bekräftat att det verkligen är han. Dessutom handlar det om Rikets säkerhet och då kanske ni förstår bättre. Att vi inte kan säga något menar jag.

− Rikets säkerhet… då är det ryssen, sade en av polismännen. Fy faan, ska vi ha ryska hemliga spioner på landsbygden nu också, nä nu går det för långt. Att de finns i huvudstaden tvivlar jag inte alls på men här, i obygden då har det gått för långt!

− Ja jag håller med, sade en annan polis, en gård, en gammal gård med anor, hur i hela friden kunde de ens veta om denna gård?

− Hm, sade Tilde, kanske jag förstår ett och annat nu. Hon vände sig mot mannen Vikander och sade lågt. Min morfar, eller hur?

Han såg på henne länge, så såg han på Levin och så åter på Tilde. Han nickade svagt.

− Ja men då vet ju jag en del, sade hon, en hel del, lade hon till. Inte visste hon det inte men hon låtsades. Hon visste ju om det låsta rummet och om en man som kom ibland och bodde där. Hon visste att morfadern inte tyckte om de besöken, att han avskydde dem rent av.

− Hur mycket vet ni då, undrade Levin?

− Ja min bäste herre, det är jag förhindrad att tala om, ett löfte till min morfar. Så tyvärr, jag kan inte tala om saken. Hon såg honom in i ögonen och vek inte med blicken en enda gång. Han nickade, bra, sade han bara. Vikander log och såg på henne lite från sidan.

Tilde tittade tillbaka på honom och plötsligt hör hon sig själv säga. Men då, på den tiden hade ni inga problem med stegen väl? Inte heller med usel komfort?

Vikander stelnade till. Han stirrade på henne. Levin till hälften reste sig och satte sig igen. Hansson och hans kolleger följde det hela med spänning.

− Nu förstår jag inte, sade Vikander tyst?

− Nänä, men det gör jag och det gör ni också… Tilde sänkte rösten och viskade, Onkel Vanja. Reaktionen hos herr Vikander var enorm. Han reste sig från bordet och han stirrade på Tilde så hon trodde att, nu trillar hans ögon ut snart. Så vände mannen sig om och såg på Levin, som med en gest menade att han skulle lugna sig. Vikanders ansikte ändrades, han log och satte sig.

− Vem sade ni? Tilde fattade, hennes fråga hade tagit direkt i ”Bullseye”. Han var kanske ”Onkel Vanja” eller så visste han precis vem det var.  Tilde valde att spela dum.

− Vad då?, jag sade inget! Nu får ni ursäkta, nu ska jag hjälpa fru Blom med maten.

Hansson hade följt allt och var inte sen att rapportera till Konrad. Med en ursäkt om ett toalettbesök, avvek han från bordet och gick ut. Där ringde han Konrad och berättade vad som just hänt.

− O tusan, säger du det, men Onkel Vanja var ju det namn vi hade på den mystiske mannen i låsta rummet… nä nu jäk… Menar du att samme man sitter där nu? I Ladys kök?

− Det vet jag inte men han reagerade enormt på Tildes ord.

− Det va som tusan… Du jag kommer till gården strax. En högre chef än jag, Isaksson, tar över här nu. Vi syns strax och tack för info Hansson.

− Japp, bra att du kommer för jag tyckte de plötsligt såg på Lady så konstigt…

− Vad? Varför då? Vad menar du?

− Jag vet inte men nåt fick de för sig vet du. Kom du så fort du kan.

− Jag är på väg, tjena.

Hansson gick in i köket igen men där var tomt nu så när som på Tilde och fru Blom.

− Vart gick de allihop, undrade han?

− De gick ut till sambandscentralen, gäststugan alltså, svarade Tilde.

− Vad? Även de två gubbsen?

− Nej de gick visst till uthusen och vet du Hansson, det gillar jag inte. Kan inte du säga att de inte får vara där. Ja menar…

Hansson for ut genom dörren som ett jehu och rakt in i boden där låsta rummet fanns. Han hörde hur de gick i trappan.

− Hallå, ropade han, här får ni inte vara! Han rusade efter dem. Precis ovanför trappan stod de.

− Ni får inte vara här, upprepade han. Teknis kommer nu och inget får röras förrän de varit där.

− Men, sade Vikander, vi skulle bara kika lite, inte rör vi något heller.

− Ja det spelar ingen roll, ni får gå ner igen. Här får ni inte vara.

− Ja men hör på nu, vi rör inget, vi skulle bara titta, sade Levin. Om riksbankens pengar finns gömda här så har vi rätt att ta med dem nu.

− Nej det har ni inte, de är bevis och ingen får röra någonting, var vänliga gå ner igen nu! Hansson var bestämd.

− Unge man, vi har faktiskt rätt att vara här, försökte Vikander.

Ingen av dem hade hört att Konrad nu kommit, han var på väg uppför trappan.

− Vad pågår här, undrade han och vilka är ni? Här får ni inte vara, nu går ni ner härifrån.

− Å vem är ni då, undrade Vikander stelt?

− Jag är kriminalkommissarie Konrad Mörk och jag basar här, ni får genast gå ut härifrån.

De muttrade lite och knorrade men vände sig om och gick nerför trappan. Väl ute sade Konrad till Hansson att det skulle stå vakter överallt nu, runt hela uthusbyggnaden. Hansson nickade och anropade flera poliser. De kom direkt från gäststugan. När de var utplacerade sade Konrad.

− Legitimation tack! De båda männen såg på honom. Martin Levin tog genast upp sitt körkort och visade det för Konrad. Han studerade det noga, så räckte han det till Hansson som skannade det och sökte i databasen. Han kunde göra det med sin surfplatta som han hade i en ficka på bröstkorgen. Den var en specialsydd väst som hans svärmor gjort och han älskade den västen. Nu kunde han alltid ha surfplattan med sig i tjänsten.  En stund senare bekräftades att Levin var den han utgav sig för att vara. Torsten Vikander hade inte tagit fram någon legitimation. Konrad sträckte ut handen uppfordrande. Vikander skakade på huvudet.

− Tyvärr, jag kan inte visa någon legitimation, svarade han. Jag har ingen.

− Inte, då får ni räkna med att jag nu tar er i förvar, sade Konrad.

− Det tror jag inte, sade Vikander, var vänlig ring detta nummer, sade han och räckte Konrad en lapp.

− Vart går detta nummer då, undrade han. Konrad spelade teater för han kände mycket väl igen numret till Rikspolischefen.

− Ja det bör ni väl veta, svarade Vikander.

− Neej, jag känner inte igen det, sade Konrad och såg brydd ut. Nå?

− Ring numret så får ni veta, svarade Vikander.

− Nä, det gör jag inte. Hansson, sätt band på denne man och ta med båda till stationen. Ha extra vakter med er och skulle han konstra så skjut bara.

− Ja chefen, svarade Hansson och vände sig lite åt sidan. Han kunde knappt hålla sig för skratt.

Så satte han band på båda männen, anropade fyra polismän och så under mycket starka protester, fördes de två männen till polisstationen och förhörsrum. Konrad ringde sin chef, han berättade vad som hänt men han berättade också om Onkel Vanja och att han nu börjat förstå vem det var, säkert en ryss, en spion eller agent. Kolla upp honom ordentligt. Å du, han är hal som en ål.

− Jaså du, en sådan typ. Bra Mörk, jag tar hand om dem. Bäst jag kollar med Barbro också, alltså Rikspolischefen, för säkerhets skull. Hon måste ju i så fall ha info om gubben,

− Gör det, svarade Konrad. Något skumt är det med honom. Passa på kolla med Säpo också.

− Ja det har du rätt i. Torsten Vikander sade du, låter inte alls bekant men jag ska kolla honom och så tar jag förhören också.

− Bra, kanon. Ja vi fortsätter väl här då med allt arbete. Teknis kom nu såg ja, så de har en hel del att göra nu.

− Bra, hör av dig om det är något.

− Ja samma säger jag till dig, svarade Konrad och så avslutades samtalet. Han gick upp på loftet. Där var teknis i full gång. Man hade redan funnet som en liten lucka intill golvet, stor nog att ta emot en tallrik mat.  Konrad talade lite med dem och sade också att det kan finnas pengar där, de som stals från riksbanken. Teknis skulle söka efter dem. Så gick Konrad mot Ladys hus, på vägen mötte han Hansson.

− Det är mat, sade han, så du kom alldeles lagom Lufsen.

− Kalla mig inte Lufsen, sade Konrad, du vet mycket väl mitt namn… Så såg Konrad den fantastiske väst som Hansson hade på sig, så han lade till… Surfen!

− Just då kom Svanström ut från Tildes hus, han hade ätit klart. Surfen, sade han, är det Hansson det? Bra namn Surfen, skrattade han.

− Nej nej, börja nu inte kalla mig för det… Svanen, sade han med ett flin. Så skrattade de båda och båda visste att från och med nu, skulle de kallas för Surfen och Svanen.

Inne i köket doftade det ljuvligt. Konrad hälsade på dem som satt därinne. Tilde sken upp när hon såg Konrad.

− Sätt dig nu Lufsen ska du få mat, rotmos och fläsklägg. Du ser så trött ut vännen, du behöver mat nu.

− Å så gott, jag kände lukten ända ut på gården. Fru Blom, ni är en ängel, sade han och gav fru Blom en kram. Hon myste bara och mumlade att ”mat måste man ha om man arbetar så hårt som poliser gör”. Så log hon, blev riktigt rörd av alla de fina polisernas beröm. De hade öst beröm över henne hela eftermiddagen och långt in på natten. Ja mat måste de ha och det ska minsann jag se till att de får, tänkte hon.

Konrad åt, han var ju totalt uthungrad nu så maten kom som på beställning. Å gott var det! Han njöt för fullt av den goda maten.  Tilde satte sig och talade med honom medan han åt men då röt fru Blom.

− Låt maten tysta mun, först mat, sedan prat. Tilde tystnade.

− Förlåt fru Blom, jag tänkte mig inte för.

− Ja jag förstår att det är mycket att tala om men nu måste Mörk få äta i lugn och ro, han har ju varit igång ett dygn nu minst.

− Ja just det, sade Tilde, när sov du sist Lufsen?

− Minns inte, svarade han och tog mer rotmos. Fru Blom, sade han, vill ni gifta er med mig? Maten är salig, jag bara njuter. Det godaste jag ätit någon gång.

− Haha, myste fru Blom. Gift är jag redan men mat kan jag laga åt honom ändå, tackar. Jag är glad att det smakar.

De fem poliser som också satt vid matbordet och åt, höll med. Mat kunde fru Blom laga minsann. De bugade och bockade, kramade och friade till henne allihop. Hon skrattade bara men stolt var hon och glad var hon för att de tyckte om hennes mat.

Så fick Konrad och de andra poliserna kaffe och det var underbart med en kopp java efter maten.

− Ludvigsson, sade Konrad. Jag hörde att ni funnit en lucka där uppe på loftet.

− Ja, det gjorde vi, antagligen för att kunna ge mat genom den luckan. Ja vi mindes ju vad ni berättat om den där mannen som kom hit ibland. Sedan har den väl använts nu också, till han den där som togs sist nu.

− Ja kanske men han har då inte varit här länge, det kan jag inte tänka mig. Nå fann ni mer?

− Nej inte medan jag var där men nu kom ett meddelande här att de funnit två plankor lösa, så vi kanske ska gå upp och kolla det?

− Absolut. Konrad reste sig. Han tackade igen för maten, Tilde fick en hastig kram och klapp, så gick alla poliser ut igen. Nu äntligen kunde fru Blom få lite mat också.

− Ta nu hem till herr Blom också, ta rejält, sade Tilde. Sedan är det ni som ska hem och vila. Det har varit lång dag och natt nu.

− Ja, hon ska ha tack Tilde, jag tror jag följer er råd och far hem, jag äter hemma då så gubben får sällskap. Gubben har inte sett mycket av mig nu en tid så…

− Jag ska be att en polis skjutsar er hem.

− Tack det var snällt men först ska jag ta disken.

− Nähä, för den tar jag. Ni ska inte göra något mer alls nu. Tilde reste på sig och öppnade ytterdörren. En polis urskiljde hon i kvällsskymningen.

− Hallå, kan någon av er skjutsa hem fru Blom, hon är alldeles slut nu stackaren?

− Jajamen, jag kör gärna vår matängel, svarade Svanström och kom springande.

Han körde hem fru Blom som nu såg lite sliten ut. Det hade varit mycket för henne den närmaste tiden. Kidnappad hade hon ju också blivit. Stackars fru Blom. Väl hemma kom maken emot henne. Han lyste upp när han såg henne och han sken som en sol när han såg maten.

− Min ängel, sade han och kramade om sin hustru. Fru Blom åt middag, så lade hon sig och somnade genast. En välbehövlig sömn för en så hjälpsam och trogen tjänare.

I köket stod Tilde och diskade. Hon fick hjälp av Ylva som nu kommit tillbaka. De pratade glatt med varandra.

− Tack snälla Ylva för att du hjälper mig med disken. Det hade du verkligen inte behövt. Du borde väl vila du.

− Inte då, jag mår bra nu vet du och nog kan jag ge en hjälpande hand alltid. Inga problem Lady, sade hon och log. Tilde log också. Hon var så tacksam för hjälpen. Glad hade hon blivit när hon såg att Ylva kommit tillbaka.

− Du den där Vikander, kände du honom eller, undrade Ylva?

− Nej nej, det gör jag inte men jag ska i ärlighetens namn säga att, på något sätt är han bekant men jag vet inte hur eller varför. Det var ju en man som kom då och då och bodde på loftet. Morfar avskydde dessa besök. Han tyckte mycket illa om dem och om personen. Om det var Vikander, det vet jag inte men han reagerade starkt när jag sade ”Onkel Vanja”. Du skulle sett hans ansikte. Det var som om någon gett honom ett slag, ett kraftigt slag i ansiktet.

− Ja men det tyder ju på att han antingen kände igen ”Onkel Vanja” eller satte det samman med Ryssland på något vis. Att han inte har rent mjöl i sin påse, det är helt klart.

− Nä det har han inte, hans först så lismande leende och sedan mörknade hela ansiktet och han såg galen ut när han reste sig upp vid mina ord, det tyder på upprördhet och kanske orden tog mitt i prick.

− Ja men det var ju ett avslöjande verkligen. Han förstod att du fattat och det tycks ju han Levin också ha gjort. Men att en Riksbanksman har något med en ryss att göra…

− Ja, så tänkte jag också, vad har de två ihop?

− Kanske ingenting egentligen. Kanske det bara är affärer eller avtal av något slag men det där vet nog Säpo.

− Ja ni har kontaktat dem då?

− Ja då, de skickar två män hit, ja eller till stationen. De ska vara med på förhören.

− Oj, då blir det nog livat hos er ett tag.

− Jo du, det kan man lugnt påstå, sade Ylva och satte in den sista porslinskoppen som hon nyss torkat. Nu är det klart Lady, log hon.

− Tack snälla Ylva, jag är så tacksam för all hjälp. Tack snälla! Du eh… i natt eller resten av natten kanske jag skulle säga, blir du kvar här då? Jag tänkte att du har ju varit med om så mycket nu, du behöver ju få sova så, du kan sova här inne om du vill.

− Tack Lady men jag sov på sjukhuset lite så jag klarar mig men tack för omtanken. Du eh… Lufsen, du ska veta att det är den människa jag litar mest på här i världen, den man som håller ord och skyddar sina kamrater. En skarp hjärna har han och snäll är han… du vet ju att han gillar dig och det ser vi kolleger också. Även vi har lärt känna dig nu och vi gillar dig, allihop här så, om han friar… säg ja!

− Vad? Gifta mig? Hur kom du att tänka på det? Nej vet du, så långt har jag inte tänkt än. Tilde började skratta. Han är så rar Lufsen och jag tycker så mycket om honom men det är ju så kort tid som gått sedan vi möttes igen, efter alla år…

− Ja men ni var väl ihop då, som ungdomar?

− Nja, ihop vet jag inte. Vi umgicks visserligen nästan var dag, det gjorde vi ju men… jag vet inte. Vi får se vart det leder, om det ens leder någonstans.

− Klart Lady att det leder någonstans, han ser så stolt på dig ju och varmt. Ja men jag tror det blir ni två vet du, du är bra för Konrad och det tycker vi alla, sade Ylva.

− Tack Ylva för de orden, de värmde vet du. Ja vi får se vad det blir.

Så avslutades disken och Ylva gick ut till sina kollegor. Tilde kände sig trött nu och funderade på att gå till sängs. Klockan var sent, i själva verket var det morgon nu, så det var inte så konstigt att hon var trött. Med en gäspning reste hon sig från köksbordet och gick uppför trappan och in i sitt rum. Hon klädde om och gjorde nattbestyr. Så skrev hon ett sms till Konrad och sade god natt. Hon somnade strax och sov gott. Inte hörde hon plinget från sin mobil, svaret från Konrad. Han önskade henne god natt-morgon, kram och att han skulle in till stationen nu.

På loftet hade de två lösa planken tagits bort. Bakom dem fann man pengarna från rånet, ett usb och en pistol. Hansson var snabb att föra över all information som fanns på usb:et till sin surfplatta. Knappt någon hade märkt vad han gjort. Så fick en bil köra in till stationen med fynden. Konrad var med in. Väl där fick hans chef se fynden, chefen beordrade genast att man skulle ta all information från usb:et och sedan kontrollera pistolen. Sedlarna kunde de strax bekräfta kom från riksbankens tänkta bränning. Alla sedlars nummer fanns med på en lista. Man kunde bocka av dem snabbt. När Säpo hörde att det fanns ett usb, ville de genast ha det men Konrads chef skakade på huvudet. Först ville han själv se vad som fanns där, sedan kunde de få en kopia. Teknis hade undersökt själva usb:et på loftet redan och säkrat fingeravtryck. Nu satt Konrad, hans chef och några till och såg på de dokument som fanns på usb:et. Det var ritningar, köpehandlingar och diverse handlingar var på ryska och de kunde de inte tyda.

− Jaha ja, det var ju månljust eller vad det heter, sade Nicklasson, en av utredarna. Det är ju en militär handling detta. Då borde ju försvaret vara med här.

− Ja, jag ringde dem nyss, sade Konrads chef. De kommer med helikopter om en stund. Jag har sagt till dem vid taket att föra dem hit direkt de kommer.

− Ja men Säpo då, undrade Konrad?

− De får vänta, de håller ju på att gå igenom material efter första förhöret, så de är upptagna ännu. Men får de nys om detta så vill de så klart roffa åt sig.

− Kolla där! Nej, scrolla ner lite. Där ja, ser ni vem det är på det fotot? Konrad var blek i ansiktet.

− Neej… eller jo… men det liknar ju Tilde. Tilde som hugger ved.  Och där, se… där har de förstorat hennes ansikte.

− Jaa och se där då, där är fru Blom som piskar mattor. De har alltså haft koll på gården under en tid. Titta där, där en bild tagen uppifrån, en drönare säkert. Det finns kryss markerat här. Nu måste vi kolla noga. Konrad var upprörd.  Ok, ett kryss vid uthuset visar vägen upp till loftet. Det krysset har en etta vid sidan, ser ni?

− Ja minsann, där nere, under bilden står något vid ettan men det är inte svenska.

− Nej det är ryska, sade Nicklasson. Och där, där är ett kryss till, nummer tre står det där, Nummer tre…

− Ja det är ingången till skjulet. Där är nummer två, det är markerat på taket till loftet. Så det visar var loftet finns och låsta rummet.

− Här är ett kryss, sade Jönsson också en av utredarna. Vad visar det Konrad?

− Det är vedboden, svarade han. Det finns ett kryss där också, det visar vägen till torpet och sjön.

− Ja men se där, ser ni? Det är ett kryss uppe vid skorstenen till det stora boningshuset.

− Men för tusan, du har rätt, utropade Konrad. Vad menas med det? Jag kontaktar Ludvigsson, de får kolla så där inte är någon vindslucka där som står öppen eller så. Så det är så de tagit sig in, nu fattar jag. Konrad ringde Ludvigsson. Han och Ylva skulle kolla men Tilde hade lagt sig nu och sov, så de valde att kolla utifrån med hjälp av stege.

− Bra, gör så och ring mig sedan.  Konrad lade på. De skulle kolla taket nu. Det är ju lite mörkt ännu men de klarar det nog.

− Ja då, de är vana, sade hans chef. Ja men då vet vi hur de tar sig in i huset. Eller vi tror att vi vet det. Det är ju inte bekräftat ännu.

− Jag har hittat ett kryss till, sade Jönsson. Se här, det markerar jorden alldeles vid vedboden. Alltså, marken och se här, det står en lång förklaring vid det krysset. Har vi ingen som kan ryska här?

− Jo det har vi. Jönsson, ring efter gamle Svante, du vet han som satt på passpolisen innan han gick i pension.

− Svante, nej det vet jag inte vem det är?

− Ok, då ringer jag själv, sade Konrad och gjorde så. Jo då, Svante var vaken och han kom gärna. Glad att kunna vara till hjälp.

Konrad sände en bil att hämta gamle Svante.

− Tänk att han lever än, sade Konrads chef och såg förundrad ut. Han måste ju vara minst hundra år nu?

− Nej inte så gammal men gammal nog, 92 år är han och pigg som en gosse.

− Vad? 92 år? Det må jag säga är en krutgubbe. Hur var han i jobbet då? Nicklasson var mycket förvånad men intresserad.

− Ja han var bra, sade Konrads chef. Inget undgick hans ögon inte. Passpolis blev han på senare år då benen började krångla. Han bad själv om den tjänsten annars kunde han ju fått en skrivbordstjänst här på krim men han ville ha det så och då fick han det. Han var en utomordentlig duktig krimmare ska ni veta. Han gav sig inte, kunde jaga ett bus i timmar utan att ge upp, utan vila. Hans kondition då var enorm, så det är väl därför han lever än, han skötte sin kropp väl.

− Ja det gjorde han och snällare polis får man leta efter. Men, han kunde vara bestämd och då spände han ögonen i en och då lydde man direkt. Jag fick ju jobba med honom i flera år och jag saknar honom verkligen. Vilken pondus, vilken kunskap och vilken auktoritet.

De satt i tankar en stund. Konrad och hans chef fick svara på fler frågor om Svante Nilsson.

Så öppnades dörren och en mycket lång, rak och något kraftig äldre man steg in.

− Här har ni mig pojkar, vad kan jag hjälpa er med då? Han log. Konrad steg upp och famnade honom. Några tårar syntes i bådas ögon, de var rörda av detta möte. Svante fick hälsa på dem alla, han mindes de flesta. Så visade Konrads chef honom till en stol vid datorn och förklarade om huset, kryssen och att det stod på ryska. Kunde Svante se vad det står?

− Jaha, jaså är det Vanja fallet det rör sig om, sade han medan han kikade på datorskärmen. En bomb hade inte kunnat överraska männen i rummet mer. De stirrade på Svante och gapade.

− Men Svante, hur vet du något om Vanja fallet, undrade Konrad?

− Men snälle pojke, jag var ju med då i det fallet, jag har skrivit miltals med protokoll och förhörshandlingar som täcker säkert fem tio hyllmeter.

− Vad säger du, sade Konrads chef förvånad. Men det visste vi inte. Det måste ju vara minst 25− 30 år sedan?

− Ja då, 27 år sedan är det och vi fick aldrig Vanja fälld tyvärr. Hal som en ål var han och vi hade honom några gånger men tro det eller ej, han slank igenom. Men tyvärr hade han hjälp, hjälp från någon här i huset också. Vi fick senare tag på den personen och han blev utfrågad i flera månader men det hjälpte oss inte att få fast Vanja, han hade tagit sig hem till sitt hemland igen. Pålsson däremot, fick sitt straff. Ja han heter så, han som hjälpte honom. Hans mor var ryska och de hade en hållhake på honom. Pålsson var en bra polis annars men detta att han hjälpte ryssen då, det var för de hotade att döda hans föräldrar med mera. Nu är han väl ute igen Pålsson, för jag vet att han lever.

− Lever han, ja men då hade vi ju behövt honom här också ju, menade Nicklasson.

− Stopp nu pojke, Pålsson har lidit nog och han har avtjänat sitt straff. Låt det vara vid det. Trots att de fick hjälp av honom, ryssen alltså, så när han åkte fast, då fann man hans föräldrar döda. Ryssen hade straffat honom för att han just åkt fast. Det straffet är omätbart pojke.

− Ja vi ska inte strö mer salt i såren för honom, sade Konrads chef, jag håller med Svante där.

− Ja men han var ju spion då ju, såna har jag ingen pardon för, sade Nicklasson nu upprörd. Svante reste sig, spände ögonen i Nicklasson och sade tyst.

− Sitt ner och var tyst. Det du inte vet något om, ska du heller inte orda om. Nicklasson satte sig, han kände sig som en skolgosse som just tillrättavisats av rektorn. När det blev tyst satte sig Svante igen och så började han översätta.  Jaha, vid kryss ett står det ”ingång loft”. Vid kryss två står det, ”rummet” och vid kryss tre står det ”skjul”. Kryss fyra står det ”vedbod” och kryss fem står det ”gömma”.

− Vad? Står det gömma på torpet vid sjön?

− Jaa, där står gömma där.

− Konrad, då får vi leta där vid torpet. Jönsson, se till att några tekniker åker dit och luskammar stället.

− Ja chefen, sade Jönsson och ringde.

− Sedan är det ett kryss här på hustaket, sade Svante, det markerar ”ingång hus”. Det där krysset där som är ritat på marken vid vedbon. Här är det mer att läsa. Få se nu. Han mumlade lite och lyfte på ögonbrynen. Jaså minsann, var det så han slank undan… jaha… mummel. Ja det står att i nödfall finns en smal tunnel som är grävd mellan vedbon och jordkällaren. Det är ju ingen lång bit där emellan, några meter kanske. Här står att Agenten kan använda sig av flyktvägen om så blir nödvändigt. I jordkällaren finns ett skåp som han kan hålla sig gömd i. Det står också att nödvändig utrustning är nergrävd bakom jordkällaren. Men där är ingen direkt anvisning om exakt var. 

Konrad ringde Hansson, nu skulle de söka bakom jordkällaren också.

− Jaha, sade Svante, det var det. Ja jag har ju sett den här gården förut. Magnus som bodde där, han var inte glad åt att ha Vanja där men vi fick honom att låtsas vara Vanja behjälplig men å så sur Magnus var. Han riktigt hatade Vanja. För Sveriges skull gick han med på teater och lät Vanja vara gömd där på loftet. Men allt Vanja sade, allt han gjorde, rapporterade Magnus till mig och kollegerna på säkerhetspolisen. När sedan Vanja försvann till sitt hemland, ja då andades Magnus ut. Han skurade i dagar där på loftet. Skurade bort ”rysk lus” från hans ägor. Ja det var ju högre instanser som bett Magnus härbärgera Vanja för se från början var Vanja vår agent och vår ”spion” men sen upptäckte vi ju att han var dubbelagent och hade lurat oss, ja inte från början men sedan. Stackars Magnus, ingen fick någonsin veta vad han gjort för vårt land. Han led men han lydde order.

− Menar ni, sade Konrad, att Magnus, Tildes morfar, var så att säga ”Hemlig agent”?

− Mja, under kriget var han det och mycket betrodd. Därför fick han detta uppdrag av staten angående Vanja. Magnus kunde ryska och hade varit i ryssland flera gånger och lyckats få en massa värdefull information. Jo då, ingen kom på honom, ingen enda ryss i alla fall men här i Sverige visste vi ju och vi var så rädda om honom. Hans fru visste inget, hon anade de inte ens.

− Men i så fall är han ju en hjälte, sade Jönsson!

− Ja visst är han det, en riktig hjälte. Ni ska veta att han hjälpte flera fångar att komma hem. Han smusslade och hade allehanda kontakter, så när Skandinaver eller andra européer blev fångna under kriget och förda till Ryssland, ja då kunde det hända att det fattades ett tjugotal fångar här och var. Det var Magnus det som smugglat hem dem igen.

− Men detta måste ju finnas dokumenterat någonstans, menade Konrad.

− Ja men det gör det men det är handlingar som är hemliga. När han så gift sig och skaffat gården så kontaktades han av Vanja. I ryssland trodde de att han fortfarande var deras agent eller i alla fall, före detta agent. Efter första kontakten var gjord, informerade Magnus allt till berörda myndigheter. Det var då de bad honom spela med, igen, ännu en gång. Han ville inte men hur det nu gick till så övertalades han att gå med på det. Jag minns att han inte vill ha Vanja där en sommar, hans barnbarn skulle vara där då.

− Ja Tilde, sade Konrad och jag var där också. Vi visste att det var en man gömd där, det hade vi räknat ut men vi visste inte vem. Däremot kunde man tydligt se Tildes morfars avsky för den där mannen. En gång hörde vi hur en röst viskade på loftet. Tildes morfar stod vid en vägg och sade ”Onkel Vanja”, så sade han något på ett språk vi inte kunde. Han stampade med foten i golvet och han var arg. Efter den gången kom aldrig den där mannen mer. Tildes morfar blev god och glad igen.

− Jaha, det var då som vi beslutade att flytta Vanja. Men han slank undan som sagt, i Roslagen försvann han från sina vakande följeslagare. Han lurade dem.

− Men fick han med sig hemligheter från Sverige då? Nicklasson ville veta!

− Nej nej, är du tokig gosse. Vi byggde skal, låtsades att det var stora förråd med militära fordon och vapen. Husen var tomma men vi körde dit en gammal stridsvagn, för syn skull. Så satt de på UD och skapade falska dokument, försvaret skapade falska kartor och allt sådant, falsk information, det fick Vanja. Flygbilder över ”stridvagnsförråd” som egentligen stod tomma och så vidare.

− Du milde tid. Jaha, fick du berätta allt detta verkligen Svante, undrade Konrads chef?

− Ja jag har bara skrapat på ytan, log han. Det finns mer men det får jag aldrig yppa för någon. Detta med Magnus, jag blir så ledsen, aldrig fick han något offentligt tack för sitt hemliga arbete. Han borde ha fått det. Ja alla de som arbetade hemligt då, borde fått det.

− Ja där håller jag med dig, sade Konrad. De andra nickade. 

− Nå vad är nu den där handlingen för något, kan du se det Svante, undrade Konrads chef och scrollade ner till ett dokument på ryska.

− Få se nu, jaha det är en teknisk detalj för en robot. De saknar den tydligen men har visst kommit över en ritning, nej de vill komma över en ritning där det finns en detalj som de vill ha uppgifter om. Alltså den där detaljen. Hm… de har tydligen en annan ritning som visar hur den ska flyga bättre med hjälp av… jaha det är fenor liksom på roboten och…

Svante fortsatte att läsa högt ända till han kom till ett stycke. Där slutade han.

− Tyvärr, detta kan jag inte läsa högt, sade han. Jag kan inte läsa det alls. Det vore fel!

− Menar du att det är hemligt, undrade Jönsson?

− Ja, mycket hemligt. Detta ska försvaret ha och ingen annan bör läsa det.

− Ja men de är strax här, sade Konrad.

− Bra, då bör de ta hand om detta… Är Säpo här sade ni?

− Jo de förhör Vanja just nu. Eller vi tror att det är Vanja, säkra är vi inte.

− Har ni ett foto på honom, frågade Svante?

− Ja då, här är ett, sade Nicklasson och visade ett foto på mannen de tror är Onkel Vanja. Svante såg länge på fotot, det var två män där, två äldre män. Han nickade. Ja det är Vanja men vem är den till vänster?

− Vänster? Men det är ju Vanja som står till vänster, sade Konrad.

− Nej min son, till höger står Vanja och jag tror men jag är inte riktigt säker… det kan vara Sundin, som står till vänster. Joakim Sundin, överstelöjtnant… Det är svårt att säga men det kan vara han.

Nu blev de alla chockade. Den de trott var Vanja, var istället en svensk militär och den de trott var från Riksbanken, han var Vanja. Så då hade de bytt roll, bytt identitet för att luras… Nu började pusselbitarna falla på plats.

− Vilka nöt vi är, sade Konrad. Att vi gick på det?

− Nej min gosse, klandra er inte. De är vana att göra så där men ni är inte vana vid identitetsbyten av detta slag inte. Varna Säpo nu, direkt, sade Svante.

Konrads chef gick ut, han kontaktade Säpo genast och berättade att de två männen bytt id. Så kom försvaret och det tog bra lång tid att informera dem. När så alla fattat vad det handlade om och vem som var vem, bad man Svante komma ner till förhörsrummet. Öb hade skickat en man vid namn Åkesson och han, han visste direkt vem Svante var så han bad honom om hjälp. Svante var tveksam men gick till slut med på det. De släppte in honom till den de trott var Vanja. Svante log och hälsade.

− Se god dag Överstelöjtnant Sundin, det var inte igår det.

Sundin reste sig snabbt, ja så snabbt att stolen välte.  Han stirrade på Svante som om han sett ett spöke.

− Nilsson, sade han hest… Nilsson! Så var det som om all luft gick ur honom och han reste stolen och satte sig. Ja då är det över nu, äntligen, sade han tyst, är du här då är det över. Vad vill du veta?

Svante Nilsson fick hela historien, en annan polis spelade in samtalet och en tredje skrev ner allt på datorn. Man hjälptes åt nu. Någon kom in med kaffe och en annan, flera timmar senare, kom med mat. Efter fem timmars långt förhör hade de fått veta det mesta. Svante gav Sundin en klapp på axeln och steg ut ur förhörsrummet. Så fick han gå in i ett annat rum. Där satt Säpo och vaktade ”riksbanksmannen”… Svante steg in och såg på mannen.

− Onkel Vanja, sade Svante, du har åldrats. Nu reagerade inte mannen som Sundin gjort. Istället reste han sig, gjorde honnör för Svante och han log.

− Tänk att du lever än din gamle räv, sade Vanja. Dig lurar man inte. Säpo? Ja! Polisen? Ja! Försvaret? Ja! Svante Nilsson? Nej! Du är dig lik du. Han log.

− Du också, kanske lite rundare men annars är du dig lik.

− Så de kallade in dig?

− Neej, det gjorde de inte. Jag var här för att vara med när de avtackade Sigurd, ljög den gamle polismannen. När jag så råkade se en bild av dig på ett skrivbord, ja då reagerade jag. Jag sade helt enkelt, ”Nej men titta där, Onkel Vanja”. Vilken reaktion det blev, oj oj, ja du kan ju tänka dig själv Ivan! Nej nej det är inte han det är… Men jag insisterade, den mannen är Vanja, inte den andre. Då blev det liv i luckan. Svante log.

− Ja det ska vara du som ska avslöja mig då. Och allt för du skulle avtacka en kollega… Ja, du har tur och jag otur. I alla fall i detta fall. Lite snopet är det nog. Han log lite. Så har du träffat fler än mig nu?

− Ja, det har jag.

− Jag förstår, ja då är det väl bäst att jag samarbetar då eller vad säger du, gamle vän?

− Vän är jag inte men gammal är jag. Jo det är nog bäst att samarbeta nu. Jo en sak till, om du tror att du gömt dina saker väl, så… intressant läsning Vanja, mycket intressant. Fenor minsann, jaa det är ju inte vanligt men den typ av fenor, de är verkligen intressanta.

Vanja log, han kunde väl inte annat.

− Så du fann det också, ja det var väl en tidsfråga… Nå, ge mig Oskarsson och så vill jag ha dig Nilsson. För er ska jag berätta men inte för någon annan. Ja om de lyssnar bryr jag mig inte om men det är ditt och Oskarssons ansikte jag vill se framför mig. Lever Oskarsson?

− Ja och hans hjärna är klar. Jag ska kalla honom. Egentligen är jag ju pensionär nu och har väl inte rätt att hålla ett förhör men, går de med på det så.

− Det gör de! Om de nu vill veta allt så gör de det. Det var roligt att se dig igen Nilsson.

− Detsamma… kanske, svarade Svante.

Man kallade in gamle Göte Oskarsson, tidigare kollega och vän till Svante Nilsson. De två gamla männen höll förhör med Vanja i tre veckor. Efter det ansåg man att man fått veta det mesta. Vanja fördes till Stockholm och försvaret med flera myndigheter fick material att bita i. Detta skulle ta tid att utreda, mycket lång tid. Onkel Vanja insjuknade efter ett halvår och avled i tysthet. De enda som var med på hans begravning var Svante Nilsson, Göte Oskarsson samt några militärer. De senare ville förvissa sig om att han verkligen jordades.  Men Vanja hade avslöjat massor och det skulle ta mycket lång tid för alla att fatta hur vårt land blivit lurad i så många år. Av en man vid namn Onkel Vanja, Vanja är en omskrivning av namnet Ivan. Så Ivan Provda var hans verkliga namn.

På taket i Tildes hus fann man att en taklucka var öppen och den som kunde klättra bra, lätt kunde ta sig in där. Luckan stängdes och låstes, från insidan. Den underjordiska gången fann man, den fylldes igen och blev ett minne blott. I jordkällaren fann man skåpet men det var tomt så när som på en gammal handduk. Bakom jordkällaren fann man en trälåda med ett vapen och några bitar gammal choklad. Där fanns också ett kexpaket men det var så torrt att de smulades sönder så fort man rörde vid det. Något mer fanns inte i lådan. Konrad skakade på huvudet. De tog knappast hand om sina agenter. Om detta var allt de fick… ja det var det ett under att de överlevde.

Det låsta hemliga rummet, fick ett nytt namn hos myndigheterna. Nu namngavs det enbart som ”Hemliga Rummet”. Många ansåg att det varit en genialisk gömma. Att sådana utrymmen fanns lite här och var, det visste man ju men denna ”gömma” var fantastisk. Några arkitekter kom och de gjorde ritningar på hela gömman. De ritningarna skulle kanske gå att använda på fler platser. Tildes morfar som byggt gömman, fick… detta såg Konrad till, stå som uppfinnare eller arkitekt för hur gömman var gjord. Tilde funderade på om man skulle riva hela gömman men Konrad bad henne att låta den vara. Där kan vi gömma oss om vi känner för det, log han. Då log Tilde också. Hon tyckte det var en utmärkt idé.  Det gamla torpet då, ja där fann man mest ombyten av kläder. Några vapen och en slags radio. Allt låg gömt i golvet under några brädor. Uppe vid takåsen fann man en kamera, den var riktad mot Tildes hus. Efter en stunds sökande fann man även en dator som var kopplad till kameran. Efter det fyndet fann man inget mer. Ylva undrade om hon fick hyra torpet ibland. Det fick hon så klart och hon var där så ofta hon kunde.

Fru Blom fortsatte att städa och laga mat åt Tilde. Hon hade fått ett tackbrev från Polisen, en stor blombukett och några gåvor. Detta som tack för att hon försett dem med mat och fika under de där dagarna. Även fick hennes man ett tack för att han varit behjälplig med båt. Ja Tilde fick också tackbrev och blommor. Det delades ut generöst nu från de olika inblandade myndigheterna. Svante Nilsson kom ofta på besök och det gladde både Tilde och Konrad. Nu fick Tilde veta mer om sin morfar och hon var så stolt så. Tänka sig morfadern hade varit hemlig agent eller vad det nu heter. Det var minsann inte dåligt. 

Några veckor senare kom en inbjudan till Tilde från Stockholm. Hon skulle få mottaga en medalj för sin morfars räkning. Nu vart hon rörd och hon grät lite och talade med sin morfar i tanken. Nu du Morfar, nu äntligen får du ett erkännande, tänkte Tilde. Hon fick sällskap av Konrad och Fru Blom till Stockholm. Det var mycket högtidligt och när hon så fått morfaderns medalj och stod lite åt sidan och tittade på den, klappade någon henne på axeln. Hon vände sig om och där stod Svante Nilsson och log mot henne. Det blev ett kärt återseende. Han hade tagit för vana att besöka henne lite oftare nu. Tilde var så stolt, hon glittrade. Käraste morfar, detta är din dag trots att du inte kunde vara med men jag gläds åt att du äntligen fått ett erkännande, ett bevis på hur du stod upp för ditt land med risk för ditt liv.

Väl hemma igen satt hon och Konrad i hennes soffa, det var alldeles tyst i huset, han höll om henne.

− Lady, jo jag tänkte som så att, om nu Madonna skulle dyka upp här, på gården, ikväll, då är det nog bäst att jag får träna lite på att pussas vet du. Han log.

− Ja men du store tid Lufsen, sade Tilde allvarligt. Det är nog bäst vi sätter igång direkt man vet ju aldrig.

Så ”tränade” de en lång stund och när natten föll höll de fortfarande på. Några månader senare friade Konrad till Tilde och hon sade ja. Nu bor han där, hos Tilde på hennes gård. Ofta, mycket ofta står det polisbilar och privata bilar på deras gård. Det är kollegerna som vant sig vid att komma på besök, att sedan fru Blom råkar vara där och laga härlig mat, ja det måste väl vara en tillfällighet… kanske?

Det Hemliga rummet användes då och då men inte bara av Tilde och Konrad. Nu tyckte nog Ylva att det där utrymmet, det var bra att använda om nu Hansson fick för sig att komma på besök och hon, just den veckan, glömt att hyra torpet.

En dag fick Tilde ett erbjudande av staten, kunde hon tänka sig att upplåta det hemliga rummet åt en man som tillfälligt måste hålla sig gömd? Tilde svarade att det gick bra. Därefter blev det att det då och då bodde någon i det Hemliga rummet. Nu fanns där en smal säng och en torrtoa också. Konrad var noga med att kolla varje person som kom men ofta fick han inte någon information då personen ju var hemlig. Med åren som gick var där nästan alltid någon nu i hemliga rummet och inte störde det Tilde inte. Det var bra folk, både kvinnor och män som i det fördolda arbetade för sitt land.

Som ersättning fick hon renoverat i uthusen och det var hon tacksam för. Efter några år sprang en liten flicka runt på gårdsplanen, det var Lisa, Konrad och Tildes lilla dotter som de namngett efter den lilla kidnappade flickan. Hon tyckte om att smyga och en dag smög hon på en man i uthuset. Tyst smög hon för att inte höras. När hon var nästan ända framme vid mannen, vände han sig snabbt om och skrek ”Bu”.  Lisa skrattade.

− Pappa då, du ska ju inte upptäcka mig!

− Nej men förlåt min flicka men jag kunde inte låta bli, skrattade Konrad.

Lisa var mycket med sin pappa när han var ledig. Hennes lillebror var bara ett år och hade inte lärt sig smyga ännu men det skulle Lisa lära honom sedan. De levde gott där på sin gård men aldrig aldrig kom Madonna på besök, aldrig någonsin, tyvärr.

Slut